Planet Terror

Rapsodi i våld och äckel

Filmen är andra halvan av Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos B-filmshyllning ”Grindhouse”. Första halvan, ”Death Proof”, med tjejslakt och klämmiga biljakter, recenserades här av mig och jag gav tummen upp, med tvekan. Planet Terror är våld utan nåd. I sin genre tekniskt skicklig, men i total brist på budskap, själ och empati. Det är i stället en lavin av förakt för medkänsla, kvinnor och sjuka.

Bruce Willis har en mindre roll och gör entré med repliken ”Var är skiten?”. Det blir vi snart varse. Ett virus, DC2, har landat i ett mindre samhälle i Texas. De drabbade blir monster med svulstiga, deformerande bölder och i ständig jakt efter människokött. Hjälten Wray (Freddy Rodriguez) är en vanlig, vapentokig kille och hans flickvän Cherry (Rose Mc Gowan) en enbent, lika skjutglad gogo-dansös. Ett gäng överlevande blir beväpnade och utsedda till sheriffassistenter. Sedan börjar avlivningen av de sjuka, som är mordiska kannibaler och väller in överallt.

Om man älskar zombiefilmer och b-actionfilmer och kanske gillade Rodriguez zombiefilm, ”From Dusk till Dawn”, så uppskattar man nog Planet Terror. Rodriguez är duktig på att få människor och bilar att explodera effektivt och det är tydligen syftet med filmen. Det är grafiskt välgjort när blod, människodelar och hjärnsubstans sprutar åt alla håll. Men det räcker inte för mig. Har man sett tjugo dödsjuka, vanskapta individer mejas ned av hjälten en gång, så är det mer än nog. Men det blir femtio repriser och då undrar jag hur man ska vara funtad för att tycka det är högklassig underhållning.

Det finns humor och snärtiga repliker. Rodriguez lyckas med att skapa b-skräckisens slitna, repiga filmkopior och mitt i filmen brinner en rulle upp. Men man missar inget. Handlingen störs inte alls av förlusten.

Fotot inger respekt och Rodriguez använder givetvis den moderna ljudtekniken. Det smäller i biografens alla hörn. Tempot är högt och kvinnorna vackra och sexiga. Men jag blir inte ett dugg berörd, inte ens skraj och till slut inte ens imponerad, bara uttråkad. Slutet är förutsägbart och fånigt pjollrigt.

Jag vänder mig inte mot genren. Den har sin publik och kan göras bra eller mindre bra. Och att ropa på censur i sammanhanget anses så förkastligt att man gör sig bara till åtlöje. Men det finns en människosyn, ett förakt för sjuka, kvinnor och gamla, som är oroande. Planet Terror beskriver förmodligen nutidens värderingar och krav på förströelse. En parodi på en parodi, gränslöst, obarmhärtigt och rått. Filmen har framgång i världen och Rodriguez blir rik och berömd. Men jag är inte road.

Av Jan-Eje Ferling