Greenberg

En medelålders slacker

New York-regissören Noah Baumbach flyttade för ett tag sedan till Los Angeles. Eftersom hans filmer ofta är självbiografiska utspelas hans nya film “Greenberg” i änglarnas stad.

Vissa personer vill/har velat dela upp filmregissörer i två kategorier. Konstnärerna och hantverkarna. Noah Baumbach är en regissör som felaktigt brukar placeras i konstnärsfacket, vilket inte är så konstigt med tanke på genren han arbetar inom, och hans sofistikerade smakfullhet. Denna uppdelning av regissörer är visserligen helt absurd, det är klart att en “filmhantverkare” också är en konstnär, men i fallet Baumbach tycktes det vara ett bra sätt att förklara vad hans filmer är, utan att kalla honom för en eklektiker, vilket han sannerligen inte är.

“Greenberg” börjar när en borgerlig familj lämnar deras hem i Los Angeles för att åka till Vietnam och öppna ett hotell. Kvar blir familjens hund och deras assistent som tvingas ta hand om familjefaderns bror, som nyligen skrivits ut från psyket och befinner sig i L.A. för att göra så lite som möjligt. Kanske fortsätta skriva välformulerade klagobrev till diverse företag, kanske hänga lite med gamla polare. Denna duo spelas av två personer som vid första ögonkastet inte hör hemma i en Baumbachfilm. Men när man tänker tillbaka på Baumbachs pre-mumblecorefilm “Highball”, så får man en förklaring till varför mumblecorens svar på Catherine Deneuve – Greta Gerwig – spelar mot Hollywoodkomedins okrönte halvprins Ben Stiller. I “Greenberg” är det synligare än någonsin att Baumbach står med ena foten i Hollywood och den andra i lågbudgetfilmen.

I likhet med Woody Allen i “Whatever works” lägger Baumbach korten på bordet i “Greenberg”. Huvudkaraktären Greenberg är en kvasipsykopatisk sktistövel som hade varit en lika dålig förälder som Jeff Daniels i “The squid and the whale” och Nicole Kidman i “Margot at the wedding”, tillsammans. Om han nu hade haft barn vill säga. Istället är det den stackars assistenten som får stå ut med denna empatilösa man, som alltid råkar lyckas med att intellektuellt våldföra sig på sina kamrater, när han inte är upptagen med att skriva ytterst välformulerade klagobrev till diverse företag, såklart.

Eftersom vi aldrig tittar på film för att mot slutet kunna diagnosticera en karaktär, spelar det ingen större roll att vi inte får tillräckligt med information om Greenberg, och varför han åkte in på psyket. Vi får inte heller veta något om hans politiska åsikter trots att han ofta mumlar lite kring ämnet. “Greenberg” är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna.

Av Stephan Ramstedt