Gone baby gone

En film som börjar
om och om och om

Det här är skådespelaren Ben Afflecks regidebut. Det märks, dock inte på ett positivt sätt.

Det här är en mörk historia om människor i samhällets bottenskick. Drogberoende mamman Helene McCreadys (Amy Ryan) fyraåriga dotter Amanda försvinner spårlöst. Snart står det klart att hon blivit kidnappad. Familjen tycker inte att polisen gör tillräckligt, utan kontaktar deckarparet Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Genarro (Michelle Monaghan), som något motvilligt tar sig an fallet.

Privatdeckarna börjar, på klassiskt maner, med att leta på skumma barer och utnyttja sina kontakter i den undre världen. Patrick och Angie hittar snart ledtrådar som polisen märkligt nog har missat. Snart börjar de samarbeta med kriminalaren Remy Bressant (Ed Harris) och slår till mot en knarklangare de tror ligger bakom kidnappningen. Men riktigt så enkelt verkar det inte vara att finna Amanda.

Gone baby gone är ett välspelat drama med riktigt bra skådespelarprestationer, kanske främst från Ed Harris och Amy Ryan, men även Casey Affleck gör bra ifrån sig. Regin är det dock värre med. Gone baby gone har många vändningar och Ben Affleck har svårt att hålla ihop dem till en helhet. Det blir som att filmen börjar om gång på gång – istället för att sitta på helspänn i väntan på upplösningen vill man gå hem från biografen snarast möjligt. Gone baby gone blir tyvärr inte mycket bättre än en dussinproduktion i Wallander-serien.

Av Esbjörn Guwallius