G.I. Joe: The Rise of Cobra

Sommarens bästa pojkaction

Om du inte tycker om klichéfylld action så är ”G.I. Joe: The Rise of Cobra” inget för dig. Stephen Sommers (”Mumien”) tillför inte den fantasifyllda pojkaction-genren något nytt, men ”G.I. Joe” är bättre än många andra filmer i samma genre.

Filmen handlar om en grupp specialsoldater, G.I. Joes, och deras försök att rädda världen från en vapentillverkare som har skapat ett supervapen som kan programmeras att förgöra allt i sin väg. Mitt i den brinnande striden finner vi ett brutet kärleksförhållande och en bitter syskonrivalitet.

Regissören Sommers visade i Mumien-filmerna och ”The Scorpion King” att han har en fallenhet för att skapa vackra miljöer. I sin senaste film visar han än en gång prov på den förmågan när han tar oss från 1600-tals Frankrike via pyramiderna till djupet under Nordpolens istäcke. De fantastiska miljöerna och den buffé av visuella läckerheter Sommers bjuder oss på gör filmen helt klart sevärd. Inte minst är de bländade flashbacks som ger klarhet i den heta syskonrivaliteten bedårande vackert filmade.

Trots att klichéerna duggar tätt i ett manus som skulle kunna vara hämtat från vilken B–film som helst så är det ganska roligt. Det beror mest på den lättsamma tonen; ingen tar filmen så allvarligt och därför blir klichéerna nästan lite charmiga. Likaså känns den normalt urusle Marlon Wayans (mest känd från tv-serien ”The Wayans Bros.”), vars mesighet och larviga utstrålning är det sista jag förknippar med en actionhjälte, riktigt uppfriskande i vad som annars skulle vara en steril omgivning personifierad av Adewale Akinnuoye-Agbaje (Mr. Eko i tv-serien ”Lost”).

”G.I. Joe: The Rise of Cobra” innehåller allt som en bra superhjälte-film ska innehålla: kärlek, hjältar, hämnd och en stor portion action. Den är dessutom snyggare än ”Transformers: De besegrades hämnd” och charmigare än ”Terminator Salvation”, vilket gör den till sommarens bästa pojkaction.

Av Oscar Krooni