Ghost rider

En kameleont med något för alla

Nicolas Cage spelar Johnny Blaze, en ”daredevil” som klantade till det och sålde sin själ till hin håle själv. Nu jobbar han extra som djävulens prisjägare och hans arbetsuniform är en förvandling till ett brinnande skelett med specialdesignad läderjacka. Tillhygge är en brinnande kedja som han har som piska och arbetsfordon är en chopper som smälter. Arbetsförmåner är odödlighet.

Den här filmen är precis som en kameleont. Den byter skepnad och har inte ett skinn som den kan kalla för sitt eget. Ena stunden så är den en western, sedan en b-skräckis och plötsligt en a-skräckis, och sådär håller den på filmen igenom. Detta dock inte på ett negativt sätt alltid, gillar man western så kan man troligen gilla Ghost Rider, likadant om man gillar skräck, action eller thriller. Det finns något för alla.

När det gäller superhjältefilmer så finns det ett tydligt recept för hur man bygger upp filmen. Helst ska hjälten ej själv valt att bli just en hjälte. Det ska helst finnas med en kvinna i bilden som man inte kan få. Teman är ensamhet och som lök på laxen så vore det toppen om hemska minnen från det förflutna hemsöker en hela tiden. Detta recept ändras från film till film, men grunden finns kvar. Och i vissa fall, som Spiderman, fungerar det medan andra, som Hulk, bara blir pinsamma. Ghost Rider klarar sig på att den följer detta recept, men samtidigt inte är lika fin och tillfälligt ”lökig” som många andra i samma genre kan vara. Den rör sig i mörkare delar av Marvel-världen, och drabbar samman med Satan, fallna änglar och Satans egen son som bestämt sig för att passa på att göra lite uppror när han ändå är i trotsåldern.

Sam Elliot spelar (ännu en gång) den gamle mannen som är mystisk och inte berättar något om sig själv utan tillhandahåller otydliga tips som hjälten kan ta till sig och fundera på, för att sedan knäcka nöten. Tillvägagångssättet för denna gamle mentor, som ofta finns i liknande filmer, känns inte nytt på något sätt, utan det blir bara tråkigt. Likadant är det med kärlekshistorien mellan Cage och Eva Mendes. Den känns väldigt gjord.

De olika transformationerna är roliga också, speciellt eftersom den rör sig i så suddiga genrer som 70-talspastich, med hela sin ”stora-solglasögon-på-en-fet-elvis”-glans och i skräck-thriller-delarna av filmen får man Constantine-vibbar, där protagonisten i båda filmerna inte är helt genomgoda utan har sina mörka sidor. Ghost Rider har en tolkning av superhjältar jag gärna skulle se mer av.

Av Julius Olofsson