Gangster

Varning för Gangster!

I denna pinsamma, svenska, deckarrulle är det enda som saknas för att det ska bli en total kavalkad i dåliga klichéer, lite däcktjut från en bil som sladdar till på sand eller gräs.

Det sägs att det bara görs två sorters filmer i Sverige. Den ena är romantiska komedier, och den andra är polisfilmer. Även fast det kan bli tjatigt så lyckas vi och få ihop lite skratt, spänning, mord eller lagom svenskt sex. Men vi kan även göra riktiga floppar.

Gangster är helt enkelt dålig. Ordet dålig kan kännas ganska vagt, men om man ser till att det faktiskt är motsatsen till bra, och att dessa ord är grunderna för hur en film kan vara (om man tänker svart och vitt) så går det ypperligt att använda ordet dåligt för att beskriva denna pinsamma film.

Persbrandt är en maffiaboss i Sveriges ”undre” värld. Medan Kjell Bergqvist ska stoppa honom. I mitten är det lite komplikationer med en väska med pengar som kommer på villovägar. En god och en ond har blivit förälskade i varandra och man får lära sig att det ofta är natt i Stockholm och att det regnar.

Bergqvist och Persbrandt agerar som de brukar göra. Den ene skriker och slåss – den andre ställer frågor oavbrutet. Resterande ensemble av skådespelare är inte särskilt bra, men det är svårt att rädda ett redan värdelöst manus. Mina kollegor i salongen skrattar med korta mellanrum åt de töntiga små detaljerna – som ”gangsters” som går runt på stadens gator med automatvapen utan att någon verkar bry sig. Ryska kvinnor med pumphagel.

Ett konstigt grepp de ha valt i filmen är att blanda 1950-talet med 2006 (året då filmen utspelas). Skurkar kör runt i 50-talsbilar medan de pratar i mobilen. Detta är ett genomgående tema som kan funka i vissa filmer, men inte när man försöker göra något ”riktigt”, vilket de inte lyckas med. Töntigheten går upp.

En bra sak med filmen är ljudet dock, man hör vad folk säger. Ljudet kan nämligen vara lite ambivalent i vissa svenska filmer. Ta nu till er av denna varning och undvik Gangster!

Av Julius Olofsson