Frozen river

Mästerligt kammardrama

En typisk festivalvinnare. Frozen River är välspelad, välregisserad och en ytterst stark filmupplevelse. Ett mörkt, tungsint kammardrama om två kvinnor och deras desperata kamp för överlevnad.

Ray Eddy (Melissa Leo), tvåbarnsmamma och låginkomsttagare, har det inte lätt. Med ett fjuttigt lågavlönat jobb som kassör på Yankee Dollar Store och med två barn att försörja där hemma är det något knappt med pengar. Värre blir det när mannen i huset bestämmer sig för att lämna familjen och i samma vända tar med sig pengarna för huslånet. Ray som ligger efter i avbetalningsplanen sätts i en sits hon svårligen kan ta sig ur. Av en slump träffar hon indiankvinnan Lila Littlewolf (Misty Upham) som försörjer sig på att smuggla illegala invandrare från Kanada till USA över den mäktiga floden St. Lawrences frusna vatten. Ray som är i desperat behov av pengar ser ingen annan utväg än att börja hjälpa sin nyvunne vän.

Med all rätt tilldelades ”Frozen river” Sundances prestigefyllda jurypris och Stockholm filmfestivals Bronshästen. Att filmen föll juryn i smaken förvånar mig knappast. ”Frozen river” har allt en bra, typisk festivalvinnare bör ha. Det starka skådespelet, naturtrogna dialogen, den skickliga regin och framför allt ett ständigt aktuellt tema. Filmen är löst baserad på verklighet. Kvinnor smugglade illegala flyktingar över sjön St. Lawrence för att få pengar till att försörja sina barn. ”Frozen river” är ett vasst inlägg i den politiska debatten, men som samtidigt aldrig blir för politiskt. Den undviker skickligt de typiska fällorna att bli för moraliserande och politiskt korrekt. Regissören Courtney Hunt vägrar skriva oss på näsan utan låter publiken själv få avgöra och ta ställning till kvinnornas eventuella rätt- eller felhandlande.

Med en begåvning för personregi tar Courtney Hunt fram det bästa ur sina skådespelerskor Melissa Leo och Misty Upham. Bli inte överraskad om de båda får en Oscarsnominering nu i januari. Speciellt Melissa har en förmåga att spela jordnära och naturtroget. Det är de små medlen, mimiken och hand och kroppsföringen som tar henne ända fram.

Miljön och hela stämningen i filmen är väl genomtänkt. Det är mörkt, grått, vemodigt. Ett vackert vinterlandskap som ändå har något hotfullt i blicken. Det är amerikansk white trash och trailer park living. Människor som lever på existensminimum. En familj i ett ruckel till hus och med ungar som tvingas käka popcorn istället för riktig mat till middag.

Mörk och tungsint är ”Frozen river”, ett riktigt mastigt kammardrama à la Bergman, som har allt ett typiskt amerikanskt indiedrama bör ha och lite därtill. Ingen gladlynt, lättsmält julfilm alltså, men vill ni se något riktigt bra på bio efter all stress och julstök – se ”Frozen river”.


Av Petter Stjernstedt