Fräls oss ifrån ondo

Obehagligt och provocerande

Vi kastas in i ett fasansfullt drama utan att få veta mycket om bakgrunden till det. Metoden att bespara oss motiveringar till varför karaktärerna handlar som de gör är både uppfriskande och provocerande.

En ängel dör i en tragisk olycka och ur sorgen träder djävulen fram. Ängeln är Ingvars fru, och utan sin frus godhet förvandlas den sörjande maken till djävulen själv. Genom en välplanerad skuldförskjutning av odågan Lars på den oskyldiga bosniska flyktingen Alain blir den lilla danska staden en plats för brutalt våld av sällan skådat slag.

Regissör Ole Bornedal använder Ingvars religiösa tro som rättfärdigande och förklaring för hans bestialiska och ursinniga våldsutbrott. Det känns ytterst provocerande. Inte på grund av att Ingvar är religiös och våldsam utan för att Bornedal verkar anta att vi ska godta Ingvars religiösa fanatism som motiv för hans barbariska beteende.

Bornedal har förresten själv sagt att han medvetet valde att kringgå den moderna naturalistiska genren som motiverar varje persons handlingar med hans eller hennes sociala bakgrund. När han nu lyckas med det lyckas han också skapa ett ihåligt drama berövad på den sympati som jag önskar att jag hade känt när Ingvars fru dör.

Men “Fräls oss ifrån ondo” är trots ovannämnda tillkortakommanden ändå en gripande och förvånansvärt bra film. Det långa stunder på gränsen till färglösa fotot av Dan Laustsen (“The League of Extraordinary Gentlemen”) bidrar till en dyster ton som är svår att inte omsvepas av. Vid slutet är jag så tagen av hemskheterna att jag för en stund glömmer bort de brister jag retade mig på tidigare.

Tyvärr avslutar dock Bornedal filmen lika dåligt som han började den, nämligen med en berättarperson i bild, utan någon delaktighet i filmen i övrigt, som distanserar oss från filmens uppslukande värld. Berättarpersonen tar död på filmkonstens tilltalande förmåga att förflytta tittaren till en annan värld, bort från biosalongen och den gråa vardagen.

Jag lämnar biografen tvetydig. Å ena sidan älskar jag storyn. Å andra sida stör jag mig nästan ännu mer på hur Bornedal inte lyckas ro i land det fantastiska material han sitter med utan istället gör högst medvetna tillika korkade val som på det hela taget drar ner mitt sammanfattade intryck.

Av Oscar Krooni