Ett hål i mitt hjärta

Modigt, vågat och
utlevande av Moodysson

Vi befinner oss i en lägenhet. Här bor Rickard tillsammans med sin son Eric. I lägenheten finns även Geko och Tess. Rickard och Geko filmar tillsammans med Tess. De filmar porr. Lukas Moodyssons nya film har redan före premiären väckt stor debatt, och kommer knappast att lämna någon oberörd. Modigt, vågat och utlevande, anser vår recensent.

Sonen Erik befinner sig på sitt rum med neddragna persienner. Omgiven av mörkret och rymden ligger han och lyssnar till märklig musik i sin freestyle. Erik är ensam, vilsen och saknar perspektiv på tillvaron. Mamma finns inte längre. Pappa finns, men lever ett liv fyllt med ängslan, oro och längtan att åter få komma nära sin son. Istället för att styra upp livet förtränger han sin sorg och saknad, och lockas till en ond tillvaro med porr och sprit. Lägenheten blir hans lekstuga. En värld som känns bekant, men som måste röjas undan för att kunna gå vidare.

Tess har länge drömt om att få göra porrfilm och sätter sig in i rollen som porrstjärna omedelbart. Geko agerar som utlösare och porrstjärna. Rickard, som filmar, är även han med på noterna. Samspelet förlöser och letar sig sakta men säkert till deras innersta tankar. Ångest, förtvivlan, glädje och rädsla vävs samman.

"Ett hål i mitt hjärta" är även en skildring av optimism och liv. Optimismen ligger i de scener som visar en operation av blygdläppar och närbilden på ett hjärta som slår (ur en klinisk synvinkel). Ljuset i filmen ligger i livet, för om inte livet fanns så ser man enbart de öppningar som här skildras, analen och slidöppningen. Man känner dofterna, och de hål som visas blir tydligast när filmduken blir totalt svart.

De intima scenerna är en språngbräda in i hålet på det hjärta som vi många gånger finner abstrakt och har svårt att tala om. För hur förhåller vi oss egentligen till hål eller hål? Filmen tilltalar mig och gräver inifrån och ut. Somliga kanske känner igen att vi ofta skrapar på ytan, men inte kommer längre. Här kommer vi in om vi tillåter oss att synliggöra ett intimt ämne och vågar andas in istället för ut. Även om stanken av skit, blod, spyor och förruttnelse normalt stoppar oss.

Modigt, vågat och utlevande. Visst vill man ibland hålla för ett öga och korka igen ett öra, men jag är lika modig som skådespelarna – jag tillät mig själv att öppna upp. Det tror jag är ett måste för filmens budskap, annars väljer jag att ta avstånd och beblandar mig med de döda. De som inte vågar släppa in och öppna upp dörrarna. Vilken dörr? Ja, det är hemligheten i denna film.

Av Karolina Martin