En film om Olle Ljungström

Se Olle prata

Före detta Reeperbahn-medlemmen och solomusikern Olle Ljungströms misär har fångats på video. Vår recensent Stephans intresse hålls uppe, men han är inte nöjd för det.

Det första intrycket min hjärna fick under filmens knappa timme var att regissören Jacob Frössén aldrig tidigare hanterat en videokamera. Intrycket är riktigt på ett bildligt plan, men förmodligen inte på ett bokstavligt. ”En film om Olle Ljungström” är Jacob Frösséns första film, något den också ser ut att vara.

I en scen i filmen säger Olle något i stil med ”Jag är ett objekt”. Detta objekt hade lätt kunnat bytas ut mot ett annat objekt, och om så skett hade filmen varit en annan. Men denna film handlar om Olle Ljungström och tur är väl det, för om Frössén valt att följa en person som inte varit lika intressant som Olle hade filmen varit en ren katastrof.
Att objektet i en dokumentärfilm väger mer än i en spelfilm gör bedömningen något svårare.
En film som (såsom i detta fall) handlar om någonting intressant behöver inte så mycket mer än så. En film som handlar om något ointressant behöver antingen ett väldigt intressant upplägg eller något annat spektakulärt.

”En film om Olle Ljungström” är 56 minuter. Jag blir inte uttråkad, tvärtom, filmen är nästan över innan den har börjat. Merparten av materialet består av bilder där Olle snackar, men för att inte tråka ut publiken så klipps dessa mellan bilder på Olle som gör diverse saker, arkivmaterial samt intervjuer med mödrar och gamla Reperbahn-medlemmar.
Det är föga intressant att lyssna på Olles nära och kära, det är föga intressant att se Olle gå. Det som inte är föga intressant är att se Olle tala, han är nämligen väldigt personlig och hans ord upprör på ett stickande men återhållsamt sätt.

Det var med en blandning av livsglädje och panikångest jag gick från biografen. Jag krediterar detta känsloväckande helt och hållet till Olle Ljungström. Visserligen så bör Jacob Frössén ha beröm för hans sätt att hantera Olle på, samt den uthållighet som krävs för att följa en person under tre år. Och om man vill kan man även tänka på att detta är ett förstlingsverk, men eftersom filmen fått den distribution den fått så bör man kanske inte tänka på det. De flesta filmskapare lägger upp sina första filmer på youtube eller skickar runt dem på diverse festivaler. Frössén bör därför vara rejält tacksam för att han får sin film visad. Ty en film som ingen kan se är nästan inte en film över huvud taget.

Ni bör alltså inte vänta er ett mästerverk, för ”En film om Olle Ljungström” är nästan det motsatta, vilket dock inte gör den mindre intressant. Jag rekommenderar filmen samtidigt som jag inte gör det, och det har aldrig varit svårare att bestämma åt vilket håll tummen ska peka.


Av Stephan Ramstedt