Elizabeth: The golden age

Blanchett visar upp ett imponerande register

Den första filmen handlade om den unga Elizabeths ostadiga väg mot makten och tillblivelsen av den Jungfruliga drottningen, under vars styre England blomstrade. Nu är regissör Shekhar Kapur tillbaka med fortsättningen av denna historia som skildrar en drottning mitt i den offentliga stridens hetta, samtidigt som hon också brottas med mänskliga begär.

Året är 1585 och Spanien är den just nu mäktigaste staten. Från första rutan kastas vi rakt in i ett splittrat Europa med infekterade politiska relationer som kräver handling av Englands drottning Elizabeth, eller åtminstone diplomati och strategiskt listiga beslut. Ett giftermål skulle vinna henne tid och anbuden står i kö på slottet, bland annat från den svenske Erik XIV (som hon avfärdar med en fnysning!).

Regissör Shekhar Kapur för oss med säker hand bakom kulisserna, genom hovets vardagliga intrigmakeri och naket nära in i drottningens privata kammare där sanningar avslöjas och förtroenden som inte tål dagens ljus formas.

Kostymer och scenerier är fantastiska och vi får uppleva dem genom den tidens storögt fascinerade möte med den ”nya världen”. De första indianerna visas upp, potatisen gör entré, liksom tobaken, som drottningen får dra sitt första fnittriga bloss av. Sjörövaren Walter Raleigh, här i Clive Owens gestalt, hänför drottningen med historier om ofantligenheter från sina äventyrsresor och gör Hennes Kungliga Höghet svag i knäna, ända in i märgen. Ett omöjligt parti förstås, men hon ordnar ett kärleksutlopp genom favoritkammarjungfru Bess (Abbie Cornish).

Den insnärjda Elizabeth håller ihop, i alla fall tills Bess sätter äventyrarens hjärta i brand, på riktigt. Då spänner drottningen på sig sin blanka rustning, sitter upp till häst och sporrar Englands trupper att lita till himlen och med helvetiska krafter stå upp i en brinnande sammandrabbning med den Spanska Armadan.

I den första filmen ”Elizabeth”, liksom i denna, ligger ett ständigt återkommande fokus på den dubbla rollen, den privata och den offentliga, för de förr i tiden så mystifierade kungligheterna. Det ger Cate Blanchett ett ypperligt tillfälle att visa upp hela sitt imponerande skådespelarregister; från naiv, ibland charmerande stundtals patetisk ung flicka, via den jungfruliga drottningen till den hetlevrade och mäktigt humana ledaren. Hon ges stort utrymme och gör en makalös prestation. Kanske på bekostnad av att andra betydelsefulla karaktärer blir något fattiga, som Spaniens Kung Phillip II (Jordi Mollá) och Geofferey Rushs Sir Francis Walsingham, den vilseledande rådgivaren.

Ibland en vardaglig liten kärlekshistoria med såpaliknande intriger – i nästa andetag en storskalig studie av krigets mekanismer och strategier med fundamentalistiska figurer som gömmer sig bakom Gud och utrop som ”Blod ska med blod betalas”! Låter det inte lite som en spegling av vår egen tid – faktiskt.

Historierna enas på alla plan av gestalten Elisabeth. Den (kanske inte helt) jungfruliga drottningen som aldrig fick sin kung – men däremot hela kungariket.


Av Jessica Drambo