Eden lake

Våld som imponerar

Förmodligen årets hemskaste film, stavas “Eden lake”. Precis som Fredrik Strage blev vår recensent Stephan Ramstedt enormt tagen av filmen, som lyckades med konststycket att både imponera och skapa kväljningar på en och samma gång.

Det måste finnas hundratals, om inte tusentals filmer som handlar om ett par, eller en familj som åker på semester och där blir torterade och misshandlade. “Eden lake” är, om inte en remake på den rumänsk-franska skräckisen ”Them” från 2006, i alla fall mycket lik.
Det som paradoxalt nog både var det bra och det dåliga med ”Them” var att man som tittare inte fick chans att rikta sitt hat mot dem som terroriserade filmens huvudkaraktärer. I “Eden lake” skulle man kunna göra det, om det inte var så att dessa karaktärer är så bra skildrade att man faktiskt ser dem som offer.

Paret som ska åka på en avslappnande campingsemester gestaltas av Kelly Reilly och Michael Fassbender. Deras rollprestationer är väldigt naturtrogna och realistiska. Men denna realism genomsyrar nästintill alla aspekter i filmen, speciellt våldet. “Eden lake” är en skräckfilm och det har på senare år blivit populärt att ha med så mycket våld som det bara är möjligt, ”Ichi the killer” och ”Hostel” är två filmer där det frossas i blod och andra kroppsvätskor. Men “Eden lake” skiljer sig från dessa två filmer i det att man knappast kan beskåda filmen utan att känna ett kraftfullt obehag. Det som gör ”Hostel” till en så motbjudande och stötande film är att den inte tar våldet på allvar. Jag tror att folk sitter och njuter när de ser våldet i ”Hostel”, hur sjukt det än må vara.

Till skillnad från moralisterna som fick panik när videotekniken gjorde obskura våldsfilmer tillgängliga för en bred publik, så tror jag inte att våld på film skapar våld i verkligheten. Men jag tycker att det är underligt och fel att man ska njuta av något, man aldrig annars skulle kunna njuta av i det verkliga livet, enbart för att det är på film.
Likt Michael Hanekes ”Funny games” handlar “Eden lake” om underhållningsvåld. Men där ”Funny games” var smart (kanske för smart) är “Eden lake” istället rå. Vissa sekvenser innehåller bilder som fick mig att vända bort min blick från bioduken.
Denna realistiska våldsskildring är dock något jag välkomnar. Jag hoppas att våldet i “Eden lake” skapar avsmak hos den publik som sitter och myser när de ser ”Ichi the killer”.

Men nog om våld. “Eden lake” är James Watkins regidebut, och han gör ett gott arbete. Filmen hade säkerligen varit fångande även utan de spektakulära våldsinslagen, men dock är musiken i filmen ett stort minus. Inte för att den är dålig, men för att den är överflödig och för att den distanserar publiken. Eftersom “Eden lake” är en väldigt stämningsfull film så blir den stämningshöjande musiken enbart distraherande. Jag kan inte bli mycket mer ”inne” i filmen är jag redan är. Men trots den dåliga musikläggningen är “Eden lake” en film väl värd att se, speciellt för dem som vanligen går och ser på skräckfilmer. Inte bara för dess budskap, ty filmens utförande är också relativt imponerande.


Av Stephan Ramstedt