Doomsday

Absurd och brutal domedagsfilm

Neil Marshall gillar att hugga av diverse kroppsdelar och spränga saker (och människor) i luften. Inte ens söta kaniner skuttar säkra. Hans senaste alster är en sanslös blandning av tortyrporr och gamla, apokalyptiska skräckfilmer.

April 2008 är ingen bra månad för Storbritannien. Det dödliga viruset “The Reaper” skördar hundratusentals liv. En mur byggs kring Skottland för att spärra in de smittade, men 25 år senare påträffas viruset i London. Myndigheterna sätter sitt hopp till en liten elittrupp vars uppgift är att ta sig in i Skottland och hitta ett botemedel. Via satellit har man nämligen sett bilder av överlevande i Glasgow. I täten för räddningsgruppen står den enögde major Eden Sinclair (Rhona Mitra), en av de få som lyckades klara sig levande ur det virushärjade Skottland som liten flicka.

Men det som väntar innanför muren är värre än någon kunnat föreställa sig. Det är också här filmen spårar ur totalt. Människorna i Glasgow är nämligen inga trevliga typer. Major Sinclair och hennes tappra män befinner sig plötsligt i korselden av ett krig mellan kannibalistiska punkare och medeltida riddare (nej, jag skämtar inte).

Med The Descent och Dog Soldiers i bagaget har Neil Marshall blivit något av en kultregissör för skräckentusiaster. Den här gången försöker han överträffa sig själv i äckelchock och meningslöst ultravåld. Tyvärr har han aldrig varit sämre. Om målet med Doomsday var att göra Den Ultimata Skräpfilmen har Marshall å andra sidan lyckats. Absurdare intrig får man leta efter.

Förvisso kan man se denna ”Mad Max”-inspirerade röra som en härlig nördfilm i stil med Grindhouse. Men för mig kommer Marshall inte ens i närheten av vare sig Tarantino eller Rodriguez. Filmer om mördarvirus har vi sett förut, och då i betydligt smartare tappning. Skippa bion den här gången och hyr ”28 Days Later” på dvd en gång till istället.


Av Johanna Sjöblom