Djävulen bär Prada

Se filmen för kläderna

Makeover-scenen, kläderna och Meryl Streeps monolog om himmelsblått är de stora behållningarna i The devil wears Prada. Resten av filmen är inte så mycket att yvas över. Den är medioker, på gränsen till undermålig.

Handlingen, som inte på något sätt är huvudsaken, är att den nybakade journalisten Andy Sachs söker ett assistentjobb på den stora modetidningen Runway. Andy är inte alls intresserad av mode, chefen är en hemsk drake och hon säljer sin själ för att svara upp mot omöjliga krav.

The devil wears Prada (DWP), bygger på chic lit-klassikern med samma namn och är en îsannî historia skriven av den professionella gnällspiken Lauren Weisberger. Elaka tungor säger att den enda anledningen till att så många har läst îsuccéromanenî är att den handlar om verklighetens glossydrake Anna Wintour. Och nu har alltså en tämligen ointressant bok blivit till en film med ytliga pappfigurer till karaktärer, oinspirerad intrig och klyschiga, ibland pinsamma, repliker.

Nog sagt om det, och i stället över till det som eventuellt gör filmen värd att se: kläderna och stylingen. När Andy kommer till Runway är hon en trist klädd modenolla, en ful ankunge bland fashionistas. Sedan följer så den nämnda makeovern där Andy får nya kläder, ny vacker parisisk frisyr samt meningsfulla insikter som att hon îär i desperat behov av Chanelî.

Om tycker man att makeover-scenen verkar märkligt bekant så har man förmodligen sett Sex and the City. Andys besök i Runways garderob är ett tydligt eko av när Carrie Bradshaw får kliva in i amerikanska Vogues berömda klädkammare. Naturligtvis är det så att huvudarkitekterna är de samma för DWP som för Sex and the City. Patricia Field har stylat kalasen och David Frankel har regisserat både DWP samt flera avsnitt av Sex and the City. Man kan se flera tydliga likheter, både stora och små. Till exempel kan man notera sättet som Andy springer genom New Yorks gator på. Kläderna, stilen och kameravinklarna stämmer på pricken.

Synd bara att man inte har tagit med sig någon av de skickliga manusförfattarna från Sex and the City. Där tv-serien briljerar med fyndig dialog svarar filmen med repliker som îJag vet något man kan göra som inte kräver några kläder.î Men som sagt: Ska man se filmen, ska man nog vara hemskt intresserad av att se kläderna. Annars har jag svårt att se någon poäng.

Av Roland Madarász