Det vita bandet

Haneke blåser oss
på konfekten

Årets guldpalmen-vinnare är i sina bästa stunder vacker, stämningsfull och eftertänksam. I sina sämsta stunder är den pretentiös, överarbetad och tafatt.

Filmen utspelar sig i en by i norra Tyskland strax före första världskriget. I den normalt lugna och fridfulla byn går någon eller några omkring och våldför sig på oskyldiga människor. Grannsämjan förvärras allteftersom misstankarna gror. Det dramatiska utspelas dock i bakgrunden när första världskriget bryter ut och händelserna i den lilla byn löst kopplas samman med Tysklands mörka 1900-tal.

Det är svårt att locka storpublik till svartvita filmer nuförtiden. Michael Hanekes främsta ambition är inte att locka storpublik och jag berömmer hans styrka att vara sig själv trogen, att göra det han gör bäst. Frågan är om det inte går lite för långt den här gången. ”Det vita bandet” verkar vara mer gjord för hans egen njutning än för andras.

En förtrollande berättarröst sätter stämningen i filmens upptakt. Rösten från den gamla mannen bidrar till en filosofisk, närmast existentiell, ton som kan betraktas vara ett arv från Hanekes tid som filosofi- och psykologistudent. Berättarrösten är med oss hela filmen och är utan tvekan en stark komponent i en i huvudsak tafatt film, med ett undantag.

Utan att generalisera så är jag barnsligt förtjust i svartvita filmer, framförallt de från senare tid när svartvit är ett medvetet konstnärligt val, och inte ett måste, som bidrar till en stämning som är svår att uppnå i färg. Det svartvita fotot av Christian Berger, som också fotade Hanekes ”Pianisten” och ”Dolt hot”, är lika vackert som den orörda tyska landsbygden i vilken filmen utspelar sig.

”Det vita bandet” blandar och ger. Det är ingen dålig film. Problemet är bara det att den inte på något sätt är tillfredsställande. Det blir som att läsa en riktigt bra bok bara för att upptäcka att sista sidan saknas. Jag känner mig blåst på konfekten.

Av Oscar Krooni