Den vita massajen

Gripande om en kvinnas öde

En lika öppenhjärtig som gripande historia om en ung europeisk kvinnas kamp för att få vara med den hon älskar. Att han är massajkrigare och bor i en hydda ute på slätten i Kenya spelar ingen roll, till en början. Corinne Hoffmans självbiografiska bok gör sig mycket bra även på filmduken.

Den unga framgångsrika Carola reser på semester till Kenya tillsammans med sin pojkvän. På resans sista dag träffar hon den vackre massajkrigaren Lemalian. Hon blir som förhäxad av honom och bestämmer sig för att inte följa med pojkvännen hem till Schweiz. Det blir upptakten till hennes nya liv. Fast besluten att Lemalian är mannen i hennes liv följer hon med honom hem till hans by i samburudistriktet Barsaloi och gifter sig med honom. Där lever hon sedan med honom och hans familj de närmsta åren, de bor i hydda, hämtar vatten från floden och saknar alla tänkbara moderniteter. Hon har till en början svårt att anpassa sig och många konflikter uppstår, men kärleken är så stark att hon är beredd att satsa allt.

Carola startar så småningom upp en livsmedelsaffär mitt ute i bushen som uppskattas mycket och affärerna går till en början bra. Men hennes make får allt svårare att hantera hennes självständighet och öppenhet och missförstånden ökar. Empatin man känner som tittare riktar sig främst mot den malplacerade Carola, men de har även lyckats porträttera Lemalian på ett sådant sätt att han framstår som väldigt öm och snäll, trots många av hans handlingar.

Filmen är inspelad på plats i Kenya och skildringen av landskapet är magnifik. Trots de, i vårt västerländska tycke, miserabla förhållandena de lever under så finns naturen mycket nära till hands och gör bilden harmonisk och vacker. Så här har man verkligen tagit chansen att kompensera det som inte syns lika tydligt i boken. Och man gör det mycket bra.

Att detta är en sann berättelse gör den än mer fängslande och man grips av Carolas öde, men också av hennes lycka att få leva med sin älskade. Och trots hennes, ganska ofta, dumdristiga beslut framstår hon ändå som en slags hjälte. Filmens två timmar går väldigt snabbt och efteråt vill jag helst av allt se en fortsättning. Det är något jag väldigt sällan känner efter en två timmar lång film.

Av Malin Allerman