Den nya människan

De riktiga konflikterna saknas

Det här är historien om en skamfläck i den svenska historien. Att fullt friska människor internerades på anstalter för “sinnesslöa”, i bland under arbetslägerliknande förhållanden, och tvångssteriliserades. Det är – och ska vara – jobbigt att se den här filmen.

Myndigheterna har bestämt sig. Gertrud vet inte sitt eget bästa. Hon lever tillsammans med sina många syskon och sin pappa i en nergången stuga på landet. För att hon inte ska hamna fel i livet tvångsplaceras hon på en anstalt, där hon ska anpassas för att kunna leva ett “så gott som” normalt liv. Reservationen “så gott som” är läkarens omskrivning för att hon inte kommer att kunna skaffa egna barn, efter steriliseringen som han vill utföra.

På anstalten möter Gertrud många andra flickor, varav flera inte alls är sjuka. De kanske istället är “väldigt intresserad av pojkar”, “speglar sig i tid och otid” eller “hänger vid tivoli”. Med dylika sjukdomsbeskrivningar skulle nog så gott som alla svenska flickor kunna bli inspärrade. Syster Solbritt leder det dagliga arbetet på anstalten. Man anar att hon inte är nöjd med hur systemet fungerar, men frågan är hur hon ska kunna påverka vad myndigheter och mäktiga läkare har bestämt.

Filmen är viktig och sevärd, men jag saknar de riktiga konflikterna i Den nya människan. Den “onde” läkaren blir nästan en parodi på någon tysk 1940-talsdoktor från nazitiden, och jag får heller aldrig den där riktiga känslan av Gertruds frihetskamp. Tvångssteriliseringarna är en vidrig skamfläck i den svenska historien, men det blir tyvärr aldrig så tydligt som det vore önskvärt i den här filmen. Jag hoppas att vi får se fler filmer på det här temat, med nya infallsvinklar.

Av Esbjörn Guwallius