Den innersta kretsen

Matt Damon storspelar

Robert De Niros episka spiondrama om CIA:s födelse är en intressant och välspelad affär. Trots att den blir lite långrandig och att den är ofokuserad på sina ställen är det en bra film.

Det här är historien om Edward Wilson (Matt Damon) och om hur han var med och skapade det som skulle komma att bli CIA. Filmen tar avstamp i den katastrofala invasionen av Grisbukten på Kuba, då Castro snabbt slog ned de oorganiserade exilkubanerna. Det, för CIA, bedrövliga resultatet får amerikanerna att leta efter en förrädare i dess egna led. Efter den dramatiska introduktionen hoppar vi tillbaka till 30-talet och får följa Edward då han blir rekryterad till det hemliga studentsällskapet Skulls & Bones.

Sällskapet öppnar många dörrar för den unge Wilson, han träffar han sin blivande fru Clover (Angelina Jolie) och blir rekryterad till den dåvarande underrättelsetjänsten OSS. Det här blir början på en lång och framgångsrik karriär som kommer att ha en förödande effekt på Edwards familjeliv.

Matt Damon spelar Edward som en riktig torrboll, jag tror faktiskt inte vi får se honom le under hela filmen. Det här är både en styrka och en svaghet. Han spelar så bra att vi under en del scener anar vilka tvivel han brottas med under den strikta och orubbliga fasaden. Men samtidigt blir han väldigt svår att tycka om. Angelina Jolie lyckas mindre bra i rollen som hans fru. Det känns som hon får för lite plats och blir en biroll till det politiska spel som utspelar sig i Wilsons, och filmens, värld. I mindre roller syns skickliga skådespelare som William Hurt, Alec Baldwin och Michael Gambon. De håller hög klass rakt över.

Den innersta kretsen är snygg, välspelad och kompetent berättad, men det känns som något saknas. Historien skulle kanske behövt ha lite mer fokus. Trots det är det befriande att se en så pass ambitiös spionfilm, det är en sorgligt eftersatt genre.

Av Nils Karlén