Den fria viljan

Mästerligt om mörka drifter

En annorlunda kärlekshistoria mellan en våldtäktsman och en hämmad kvinna. Filmen är omskakande, stundtals plågsam att se. Några känsliga scener är bland de mest gripande jag sett på bio. Filmen nominerades till Guldbjörnen i Berlin 2006 för bästa regi och Silverbjörnen vanns av Jürgen Vogel för bäste manlige skådespelare.

Theo (Jürgen Vogel) har vårdats på psykiatrisk klinik i nio år för våldtäkter och grov misshandel av kvinnor. När han blir utskriven, får han bostad, jobb och en hygglig kontaktman (André Hennicke). Men hans inre är fortfarande en tickande bomb. Sina frustrationer lever han hjälpligt ut med kampsporter och fysisk träning.

Han möter Nettie (Sabine Timoteo) som är hans chefs dotter. Hon är skadad och lever i ett slags incestuöst förhållande med sin far (Manfred Zapatka). Nettie lyckas fly fadern och stänger om sig själv och sin rädsla för män. Kärlek förmår ändå spira mellan Theo och Nettie. Men starka känslor, närhet och ömhet skrämmer Theo. Hans förflutna och sjuka ingivelser väller upp. Han smiter och Nettie söker förtvivlat efter honom. Slutet är väntat, ett plågsamt pietá vid havet i soluppgång.

Filmen försöker inte låtsas någonting. Våldtäkterna är hemska och realistiska. Spänningen ligger som en laddning i salongen. Man undrar hur det ska gå.

Filmen kunde kortats ned, utan att förlora i innehåll. Dialogen är för ordknapp för att bli trovärdig. Theos uppväxt och bakgrund klargörs aldrig. Filmen saknar humor, vilket kunde ha förstärkt det djupt mänskliga. Nu är det nattsvart. Men också hänförande vackert, rörande, psykologiskt insiktsfullt och med briljant skådespeleri.

Av Jan-Eje Ferling