Den enskilde medborgaren

Satir på hög nivå

Den enskilde medborgaren påminner om hur svensk film gjordes på den gamla goda tiden. Som Galenskaparna och After Shaves egna gamla filmer, och AB Svenska ords bravader i den österlenska filmfabriken. Med andra ord är det vass samhällskritik förpackat med komisk finess – stundtals på gränsen till buskis, men det rinner aldrig över och blir tramsigt.

Regissören Claes Eriksson är skarp i sin kritik, såväl mot de giriga cheferna i ett svenskt försäkringsbolag (det "...skiljer bara en bokstav från Skandal") som fördummande reklamavbrott i teve.

Morgan (spelad av Anders Eriksson) är musiklärare, med verklig passion för sitt yrke. När "Oden-affären" (det är så försäkringsbolaget kallas i filmen) rullas upp i media är det många som blir upprörda över hur direktörerna har tillskansat sig alldeles för mycket pengar. I radio och tv rapporteras att det är den enskilde medborgaren som kommer att drabbas i slutänden. Det ger Morgan en idé, som kommer att skaka om direktörerna i försäkringsbolaget långt mer än han kunnat förutspå.

Vid sidan av huvudintrigen mellan Morgan och hans bror Olle (Claes Eriksson) å ena sidan och försäkringsdirektören Stig (Örjan Ramberg) å andra sidan, är filmen full av kommentarer till vår samtid.

Morgan är trött på att alltid matas med information från alla håll i form av skrivna budskap. Så fort det står något någonstans läser man ju det, vare sig man vill eller inte. Därför har han bestämt för att bli analfabet, om det går vill säga. För ändamålet har Morgan konstruerat en maskin som ska ge honom en elektrisk stöt så fort han ser en bokstav.

Skådespelarinsatserna är bra från i stort sett samtliga medverkande. Örjan Ramberg är lysande som den girige direktören – jag ser gärna honom på film mer framöver.
Den enskilde medborgaren är satir på hög nivå. Ett biobesök kan varmt rekommenderas!

Av Esbjörn Guwallius