Death Proof

Hänförande underhållningsvåld

Death Proof är underhållningsvåld på lägsta/högsta nivå (välj själv). På pressvisningen var stämningen hög med spridda applåder efteråt. Death Proof kan tyckas vara usel filmkultur, men jag imponerades av skådespelarna och bilduellerna och hade rätt kul åt gräsligheterna, det ska erkännas.

Jag har alltid undrat vad tjejer babblar om när de sitter i sina gäng, slänger käft, dricker öl eller sippar på Margeritha. Nu vet jag; killar och sex. Tjejsnacket i filmen är rått, ibland kul, men i längden tröttsamt.

Allt ändras emellertid när Stuntman Mike (Kurt Russell), en ärrig dåre och seriemördare, dyker upp vid ratten till sin 350 hästkrafter starka 1969 Dodge Charger, som är ett slaktredskap. Offren är unga, pladdriga tjejer i korta kjolar. Han gör slut på ett antal brudar, men sen vänder turen. Jag avslöjar inte slutet, men tuffe Mike möter mer motstånd än han förväntat sig. De finns humor i brutaliteten. Dialogerna är rappa och raka. Och man blir hänförd när ett gäng stöddiga, långbenta, höftsvajande tjejer med nakna lår tar revansch.

Filmen är första halvan av Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez B-filmshyllning ”Grindhouse”. Andra halvan heter ”Planet terror” och har Sverigepremiär 3 augusti. Filmmakarna har försökt återskapa stämningar från 70-talets våld- och sexfilmer och lyckas hyfsat bra. Ibland är filmremsan repig och ljudet raspigt för att ge filmen avsedd karaktär. Man känner igen amerikanska filmers småstadsmiljöer, jukeboxmusik och jargong från den tiden.

Men Death Proof är grymmare och blodigare, biljakterna mer hänsynslösa och skickligare regisserade. Det är motorporr och man sitter med i farten, dånen och skriken, och lyfter nästan från stolen när bilarna flyger över marken. Tarantino säger sig älska biljakter och skapar dem med ren stuntkonst, utan datoranimation.

Skådespeleriet är utmärkt, särskilt Kurt Russel som den livsfarlige dräparen. Hans rollfigur är obehagligt suverän, gränslös med elegans och starkt utspel. Damerna är ursnygga, sexiga och kaxiga. De psykar varandra, men förenas i striden mot fienden. Sydney Tamiia Poitier är skön och farlig som Jungle Julia. Tracie Thoms som Kim är en charmig pojkflicka. Rosario Dawson gör en skärpt Abernathy och Zoe Bell är orädda Zoe, en fantastisk stuntkvinna som spelar sig själv.

Av Jan-Eje Ferling