Cyrus

Mumligt illdåd

Mumblecore-regissörerna Jay och Mark Duplass är tillbaka med en storbudgetfilm. I alla fall om man jämför med deras tidigare budgetar. Och de har anställt några av indie-Hollywoods största stjärnor.

John C. Reilly spelar den ensamma och miserabla John . Han har en nära relation med sin förra fru (Catherine Keener) som nu ska gifta om sig. John gör en sista kraftansträngning för att hitta någon att dela sitt liv med, och finner Molly (Marisa Tomei) och äntligen skiner solen på stackars John. Dessvärre får han Mollys psykopatiska son Cyrus (Jonah Hill) på köpet, och denne gör allt för att förstöra för det nya paret.

Precis som i Hitchcocks “Suspicion” (”Illdåd planeras”) får vi till stor del vistas i ett hus där en av familjemedlemmarna planerar illdåd mot en annan. Till en början är det oklart om Cyrus verkligen är en psykopat med Oidipus-komplex (vem kan förebrå honom när morsan spelas av Tomei?), och det är filmens första del som är roligast. Hill är utmärkt på att spela överdrivet trevlig, men det är något med honom och hans blick som gör att man ändå anar oråd. När det är klart att han verkligen är en störd individ, och John startar krig med honom, så blir filmen genast mindre intressant.

Som vanligt hos mublecore-regissörer är dialogen nästan allt. I Cyrus händer allt väldigt ”suddenly”, ett ord de flesta karaktärer använder stup i kvarten. I Kentucker Audleys “Open Five” (en mycket bättre film för övrigt) är nyckelordet ”complicated”. Och just för att ord är viktiga i dessa filmer är det intressant att en av de viktigaste händelserna består av att ett par skor försvinner. Denna till synes lilla detalj visar tydligt att “Cyrus” inte är en riktig mumblecore-film, utan en helt vanlig amerikansk indiefilm med en tydlig intrig. Detta bör dock inte ses som ett svek mot Duplass-brödernas tidigare ideal, utan är en helt normal utveckling, så själva konceptet är det inget fel på. Dessvärre är filmen i sig inte särskilt intressant. Men skådespelarna gör ett bra jobb, vilket kanske kan göra det värt ett biografbesök, men bara kanske.

Av Stephan Ramstedt