Container

Container är inte
värd att må dåligt av

Regissören säger det bäst själv: "Ni som inte tyckte om Ett hål i mitt hjärta för att den var konstig ska akta er för den här filmen. Den är ännu konstigare ... och ni fyra som tyckte om Ett hål i mitt hjärta, ni är mina vänner. Men den här gången tycker jag att vi ska bli några fler. Kanske sju?"

"Vore jag kille skulle jag ligga med Paris Hilton hela dagen. Men nu är jag inte en kille utan en tjej i en mans kropp. Skär bort den snälla, annars gör jag det själv. Det är inte så trevligt att vara tjej och samtidigt ha en stor snopp hängande mellan benen hela tiden."

Så säger den viskande kvinnorösten i Lukas Moodyssons femte spelfilm Container, som beskrivs som en svartvit stumfilm med ljud. Själv kommer jag att tänka på de filminstallationer man ser på museum, en skärm som visar osammanhängande bilder till en entonig berättarröst. Ofta går man därifrån. Precis som många gör under visningen av Container.

Men de som sitter kvar får ta del av en människas innersta tankar. De berättar om förakt, sexuell kluvenhet och en sjuk värld med sjuka ideal. De berättar om den lilla människan alla bär inom sig. De lämnar en inte oberörd.

Ofta får vi se mannen och kvinnan göra skumma saker i en lägenhet. Mannen ligger på golvet och drar soffan över sig som ett täcke. Kvinnan hittar en ormgrop av ålande människor i en säng. Ibland befinner sig kameran på en soptipp, ibland i en mycket nedgången lägenhet, förmodligen i Tjernobyl. En återkommande bild är den av uppblött ravioli som skvalpar runt i ett badkar tillsammans med huvudlösa nakna dockkroppar. Vi får se hur mannen försöker kyssa unga killar på en nattklubb och hur han blir bortstött. Kvinnoperuken glider gång på gång av.

Hela tiden ackompanjeras bilderna av den viskande kvinnorösten, likt ett stumfilmspiano. Tankarna irrar fram och tillbaka. Hennes specialintressen är tortyrmetoder, tragedier och Hollywoodskådespelerskor. Hon är besatt av att vara smal och låtsas att hon är berömd – fast hon ljuger, för egentligen är hon städare på ett hotell.

Container är precis som Moodysson själv beskriver det, en autistisk film. Den sållar inte bland intrycken. Men om man blundar och bara lyssnar till orden blir de som en dikt. Och om man håller för öronen blir bilderna befriande avlägsna.

Det finns många filmer som gör en illa till mods. Många av de här filmerna är värda att må lite dåligt av. Tyvärr tycker jag inte att "Container" är en av dessa. Den berör, men känns ändå inte tillräckligt meningsfull. Jag mår bara illa och blir arg för att jag inte gjorde som de andra som gav upp i tid. Gick därifrån.

Av Hanna Felixon