Coco – Livet före Chanel

Mer yta än innehåll

Vackert och kompetent om stilikonens väg till legendstatus, men tröttsamma könsroller och klichéer gör “Coco – Livet före Chanel” till en film man kan klara sig utan.

Innan Coco Chanel blev den banbrytande designern Coco Chanel var hon, hör och häpna, en människa som oss andra. Trots sin snöpliga bakgrund i ett barnhem lyckades hon slå sig fri från tidens konventioner och skapa ett androgynt mode där kvinnor äntligen tilläts andas och röra sig fritt. Särdeles imponerande blir det naturligtvis med tanke på att den tidens kvinnor tilläts ta lika mycket plats som sällskapshundar.

I dag ser det annorlunda ut, men inte så annorlunda att man kan låta bli att fokusera på männen i Chanels liv. Hon slits mellan den grånade aristokraten tillika sugardaddyn Étienne Balsan och sin egentlige kärlek, en ung engelsk affärsman. Man får givetvis inte gå miste om tillfället att poängtera att även den till synes mest beräknande karriärskvinna i första hand är just kvinna.

Det är tråkigt att en film om en så fascinerande människa som Coco Chanel inte kan undvika att fastna i de vanliga klichéerna, speciellt med tanke på att filmen i sig är långt ifrån dålig. Här finns både skickliga skådespelare och, framför allt, en fantastiskt stilren scenografi och atmosfär vars potential man hade kunnat utnyttja betydligt bättre än att passa in den i en sliten och förutsägbar mall. “Coco – Livet före Chanel” är, om än klart habil och förtjusande vacker, lite för platt och konventionell för att lämna något större intryck.

Av Rebecka Ahlberg