Che – Argentinaren

Så här vill vi se Che Guevara

Che Guevara är en symbol, legend, vänsterns frontfigur och numera ett varumärke. Ches liv känns långt, trots att han dog endast 39 år gammal. Hur skildrar man denne man utan att det blir onyanserat eller sentimentalt?

Steven Soderbergh gör ett nära och framför allt ett osentimentalt porträtt. Benicio del Toro är precis så försiktig i sin tolkning av Che som han ska vara. Filmens foto pendlar mellan handhållna svartvita bilder från Ches besök i FN och färgbilder från gerillakriget på Kubas bergssluttningar och landsbygd.

Att det nästan inte är någon musik i filmen gör att känslan av intimitet förhöjs ännu mer. Ibland känner jag i det närmaste att avsaknaden av musik gör att jag saknar någonting, det blir nästan för vanligt. Men att göra på något annat sätt vore förkastligt. Om man ska visa Ches historia måste man göra det så här.

Den som skildras är till stor del revolutionären, kommendanten Che. De svartvita fragmenterade närbilderna i filmens inledning skapar en spänning. Vi ser en militärstövel, en cigarr, lite skägg och bara längtar efter att få hela bilden. Benicio del Toro gör en smakfull tolkning av Che Guevara utan att överdriva. Ibland är han slående lik originalet.

Vi följer Che Guevara, Fidel Castro (Demian Bechir) och Raul Castro (Rodrigo Santoro) när de språkar med bönder. Che kräver att alla ska lära sig att läsa och skriva. Ibland kan det nästan bli lite långtråkigt, men det är hälsosamt att våga låta film bli långsam. Det här var den bästa vägen regissör Soderbergh kunde gå.

Det kan vara en god idé att läsa på lite innan man ser filmen för att hänga med. Förväntar man sig bara ren underhållning kommer man bli besviken. Det här är inte ”Plutonen”, men det ska vi vara glada för. Tack Steven Soderbergh, för en berättelse som är väl förankrad och väl genomtänkt.

Av Jonny Holmberg