Brothers

“Brothers” saknar egen röst

Jim Sheridan är en fegis och copycat som inte vågar ta ut svängarna det minsta. “Brothers” är i sin framställning närmast en kopia av Susanne Biers lysande danska drama “Bröder”.

Susanne Bier fascineras av människor, relationer och känslor, undertryckta, okontrollerbara hämningar. I “Brothers” är det syskonen Tommy (Jake Gyllenhaal) och Sam (Tobey Maguire) vi får följa i deras kamp om kärleken. De två är som antiteser till varandra. Sam är den lugne, mjuke, sofistikerade och välutbildade mannen och sonen som föräldrarna är mäkta stolta över. Tommy är motsatsen, familjens svarta får, en buse som gillar att slåss, bråka och dricka rikliga mängder alkohol. Grace (Natalie Portman) och Sam är sedan en längre tid tillbaka ett par. Men på grund av Sams jobb som Irak-soldat träffas de allt för sällan.

Chockbeskedet kommer som ett knytnävslag rakt i magen på Grace. Sam har stupat i kriget. Grace bryter ihop fullständigt. Tommy kommer till undsättning. Han blir under sorgeperioden Grace närmaste vän och stöttepelare som försöker trösta och hjälpa henne så gott det går. Med tiden finner de två varandra.

Men så plötsligt dyker Sam åter upp, ”tillbaka från de döda”. Dock långt ifrån oskadd. Vad han upplevt under kriget kan ingen ens föreställa sig.
Sam går totalt ned sig i sitt mörker, drunknar i sina egna skuldkänslor och psykiska smärtor. Grace, Tommy och familjen försöker förstå honom, men hur kan de, som inte vet något om vad han har gått igenom.

Bier tillika Sheridan ger oss här en realistisk, välskriven och mycket trovärdig berättelse om tiden efter kriget. Tobey Maguire är magnifik som Sam, en kontrollerad, belevad man som dock helt tappat greppet om verkligheten, som stänger allting inom sig, alla förtryckta känslor och tankar. Även Gyllenhaal och Portman gör bra ifrån sig. Historien i sig är effektivt och enkelt berättad. Tyvärr är det en allt för feg filmatisering utan några som helst överraskningar. Med bara små, små ändringar i manus är Sheridans “Brothers” närmast en kopia av originalet. Jag gillar hur vissa filmer görs om för att öppna möjligheterna till en större publik. Men som regissör har man faktiskt vissa friheter. En uppenbar förändring är hur Tommy framställs. Han känns i jämförelse med den danska ganska hårda och ofta odrägliga typ som rätt platt och tråkig, en helylle-kille fast med alkoholproblem.

Annars är det som man säger intet nytt under solen. Betyget pendlar men hamnar till slut på en svag Tumme upp. “Brothers” är inte en dålig film. Den är spännande och dramatisk men är helt utan egen röst.

Av Petter Stjernstedt