James Bond: Quantum of Solace

Mer muskler, mindre charm

Bond kommer alltid att vara Bond. Sedan Daniel Craig ruskat nytt liv i den klassiska filmkaraktären så är förväntningarna på uppföljaren nu givetvis skyhöga. Svårt läge. Det är ju alltid enklare att slå ur underläge.

I ”Quantum of Solace”, den 22: a filmen i ordningen om Storbritanniens mest välkända hemliga agent, Agent 007, så dundrar Craig vidare i den ursinniga jakt som han påbörjade i den nu två år gamla ”Casino Royale”. Filmen alltså en direkt fortsättning på succéföregångaren, och Bond är nu ute efter att hämnas sin älskade Vespers mördare.

Det börjar lovande, med en våldsam biljakt genom ett bländande vackert Italien. Craig fortsätter att vara den mest trovärdige Bond genom alla tider (min åsikt förstås), och Judi Dench som M är lika briljant hon. Så långt så gott, och alla ingredienser verkar ju finnas där också; en femme fatal med glödande attraktionskraft, Camille (Olga Kurylenko), en sofistikerad skurk med storhetsvansinne, Dominic Greene gestaltad av Mathieu Amalric (känns igen från ”Fjärilen i Glaskupan”), och dessutom en handling som kretsar kring ämnet ekosystem och miljö. Men ändå saknas något. För där ”Casino Royale” blandade halsbrytande action med en helt ny råvara i Bond-sammanhanget, riktiga känslor, så är ”Quantum of Solace” helt befriad ifrån dem. Detta trots att regissören är den så skicklige känsloförmedlaren Marc Forster, med bland andra ”Monsters Ball” och ”Flyga Drake” på sitt cv.

Men vi backar det berömda bandet en aning. För vid den här tiden ifjol så strejkade alla Hollywoods underbetalda manusförfattare, och jag kan tänka mig att det var ungefär då som producent Barbara Broccoli letade efter just manusförfattare. Kanske är det därför som filmen saknar en del substans. Och kanske är det också därför som slutresultatet bara (med Bondmått mätt) mäter 1 timme och 46 minuter.

Men åter till filmens handling. Filmen bygger på en Ian Flemming-novell från 1960, med samma titel som filmen. Och det som börjar som en hämndhistoria och en enmansshow fortsätter snart som en duett, där Bond för sällskap av dubbelagenten Camille, som också söker att göra upp med ett plågsamt förflutet. Tillsammans jagar de skurken Greene och hans inflytelserika kumpaner över hela Atlanten, tills de slutligen befinner sig mitt i Sydamerikas allra dödligaste ökenlandskap. Action avlöser action, och tillfället för Bond att få koppla av och plocka fram den berömda charmen går gång på gång förlorat. Tyvärr. Vilket i slutänden gör att ekvationen inte riktigt går ut.

Men även om Bond 2008 inte kan mäta sig med 2006 års fantastiska upplaga så är det inte en dålig film. Kort och lite ytlig – ja – men inte dålig. Den är fortfarande långt bättre än de tidiga 2000-upplagorna. Framförallt så är Daniel Craig fruktansvärt bra som licenserad mördare, och jag hoppas att det är det som publik och recensenter kommer att lägga fokus på, och inte att manuset var lite tunt den här gången. För det är jag övertygad om att upphovsmakarna själva redan vet.

För den nyfikne så betyder ”Quantum of Solace” ungefär ”en gnutta tröst”. Det kan ju på sätt och vis vara en passande titel.


Av Per Marklund