Birth

Närbilder får skildra känslorna

En vinterdag faller en ung man ihop och dör under en joggingrunda i parken. I samma ögonblick föds ett barn. Det finns en koppling mellan de två individerna, förutom att de båda heter Sean. Lite som ett tuggummi man haft för länge i munnen – segt och intetsägande, är vår recensents dom över denna film.

För tio år sedan dödades en man i en park i New York samtidigt som en pojke föddes. Förutom detta sammanträffande så heter de båda Sean. Mannens änka, Anna, är nu på väg att gifta om sig. På hennes förlovningsfest dyker pojken Sean upp och påstår att han är hennes man i ny skepnad.

Först är Anna skeptisk men när pojken kan berätta intima detaljer om henne och hennes avlidna mans liv börjar hon undra om han verkligen kan vara en reinkarnation av hennes älskade Sean. Pojken vill försöka hindra Anna från att gifta sig med sin fästman Joseph. Både Anna och hennes familj tycker till en början att det är helt befängt, men när pojken envisas börjar Anna att tveka och ifrågasätta sitt val.

Det som förbryllar mig med Birth är att den inte riktigt går att placera i en genre. Den står och väger mellan att vara en thriller och ett drama och har dessutom en del likheter med Det sjätte sinnet. Det sjätte sinnet var kittlande och spännande och Birth känns mest som en blek kopia även om själva storyn skiljer sig åt. Birth påminner lite om ett tuggummi man haft för länge i munnen – segt och intetsägande.

Birth utspelar sig i en stel och kylig överklassmiljö i New York och karaktärerna är inte direkt pratsamma, speciellt inte när det gäller känslor. Ofta får närbilder på skådespelarna skildra känslorna istället. Visst är det snyggt filmat och ibland kan bilder säga mer än ord, men i det här fallet väntar jag hela tiden på att de ska börja prata.

Den enda av skådespelarna som eventuellt kan komma undan med att bara visa sina känslor genom att filmas i närbild är Nicole Kidman som spelar Anna. Att Anna har massor av ouppklarade känslomässiga knutar är tydligt för mig men det ignoreras av hennes familj och det gör att Birth känns lite ytlig. Eftersom karaktärerna förtränger sin sorg, ilska och avundsjuka kommer man aldrig dem riktigt nära. Det gör mig irriterad och kanske är det meningen att jag som betraktare ska känna så.

Trots att flera av birollerna spelas av kända och duktiga skådespelare är det ingen som direkt imponerar. Inte heller pojken Sean som spelas av Cameron Bright lyckas beröra mig riktigt, även om han egentligen gör ett utmärkt jobb med sin roll. Det som lyfter Birth är relationen mellan Anna och pojken Sean. När deras relation djupnar och gränsar till det förbjudna får även filmen ett annat djup. Man kan nästan ta på hennes förtvivlan och desperation när hon är redo att passera alla gränser. Tyvärr räcker inte det för en tumme upp.

Av Elin Gunnarsson