Better things

Better things, indeed

Brittisk ungdomsskildring nummer två på Stockholms filmfestival. En något mer konstnärlig och ambitiös film i jämförelse med ”Adulthood”.

Det här är en mörk berättelse om knarkande ungdomar och döende gamlingar. Vi får ta del av ett antal korta historier, som det med små intervaller klipps emellan. Handlingen utspelar sig på den brittiska landsbygden, som dock aldrig blir idyllisk. Den är mardrömslik och samtidigt väldigt vacker.

Det som skiljer denna film från andra filmer med parallella historier, är att de enskilda berättelserna aldrig knyts samman som i ”Pulp fiction”, och inte heller krockar historierna med varandra som i Alejandro González Iñárritus filmer. Ibland flyter de samman som när den gamle mannen bevittnar en annan karaktärs vredesutbrott. Richard Linklaters ”Slacker” är en film som har en liknande uppbyggnad, förutom det att Linklater inte låter sina karaktärer återkomma efter att deras scen är slut.

”Better things” är en apokalyptisk film. Karaktärerna ser nästan ut att vänta på slutet, speciellt de äldre karaktärerna men även de yngre. Om inte så har de i alla fall tappat hoppet på framtiden. Istället för att leva väljer de att fly från vardagens tristess med hjälp av droger av den tyngre sorten. Det är ingen upplyftande film vi bjuds på, regissören Duane Hopkins väljer att avsluta sin film med orden “Och hon trodde att kärlek skulle göra livet lättare” (eller något liknande). Men i Hopkins värld saknar kärleken saknar ett substitut. Det finns inga “better things”, vilket gör att man antingen får knarka eller ta smällen när den kommer. Det resulterar i död vilket som, så det spelar ingen roll.

Man kan diskutera huruvida ”Better things” är en moraliskt korrekt film, vilket jag inte ännu har bestämt mig för. Men trots det så rekommenderar jag er att se den. Det är en bildskön och provokativ film som ingen tar skada av att se.


Av Stephan Ramstedt