Ben X

Mellan dröm och
verklighet är allt lättare

”Ben X” visar den hämnd många säkerligen skulle vilja utföra, men få verkligen gör.

Ben är vad vi vanliga, normala, människor kallar för speciell. Han är inte riktigt som oss andra. Ben har aspergers syndrom och han lider av det varje sekund.
Hans inre monolog förklarar livet framför honom, men hans yttre är tyst och osäkert. Han har alltid varit mobbad i skolan och de som kallar sig för hans bästa vänner är egentligen hans värsta plågoandar. Ben flyr in i en datorvärld där han kan vara som han är utan att bli missförstådd. Som hjälte i ett rollspel kan han bekämpa sina fiender på lika villkor och få den respekt han förtjänar. Det är också där han finner sin själsfrände Scarlite som tillsist blir hans definitiva räddning.

En dag händer något i skolan Ben går på. När läraren lämnat klassrummet verkar det som att alla kvarvarande elever går tillbaka till ett primalt tillstånd och vad de gör med Ben, knäcker honom en sista gång. Det blir den här dagen som gör att Ben tar sista steget mot att tysta sitt liv för gott och på så sätt äntligen få tyst på oljuden.

Filmenbygger på Nic Balthazars bok "Niets was alles wat hij zei" eller "Nothing was all he said". ”Ben X” har vunnit många priser, bland annat som mest populära film på filmfestivalen i Montréal. Det är en film som gör ont att se.

”Ben X” är ett impressionistiskt verk, likt ”Fjärilen i Glaskupan”, som tar ett järngrepp om själen och som sedan vägrar släppa taget. Man känner sig så värdelös när man bevittnar hur en grupp människor krossar en så uppenbart försvarslös person – och så glad när han till slut får sin hämnd. Filmen bygger på en verklig händelse och det ger extra tyngd till manuset, som även utan det är riktigt bra.

Skådespelarinsatserna sätter verkligen pricken över i. Greg Timmermans spelar Ben och gör en solid insats, men det är Marijke Pinoy som verkligen skiner. Med en äkthet man inte är bortskämd med förmedlar hon känslan hos en mor som lever lika mycket vid sidan av en persons helvete som mitt i ett eget. Att dialogen är på flamländska är även det ett roligt inslag.


Av Jonas Appelberg