Bee season

En film som inte känns färdig

Ett typexempel, eller skräckexemplar, på hur en tillsynes vettig förälder blir förblindad av sitt barns talang och inte märker hur resten av familjen sakta bryts ner runt om honom. En god tanke med bra moral, som tyvärr drunknar i en på tok för seg och förvirrad dramatisering.

Elvaåriga Eliza Naumann (Flora Cross) har en extrem fallenhet för ord och rättstavning. När hennes pappa (Richard Gere) upptäcker det går han helt upp i att träna henne och se till att hon vinner mästerskap efter mästerskap. Vad han inte märker är att resten av familjen – en hustru med flera hjärnspöken från det förflutna och en tonårsson med ett stort behov av sökande – blir helt bortglömda och börjar tappa fotfästet mer och mer.

Den, vid första anblicken, väldigt lyckliga familjen börjar krackelera allt mer och ingen förutom pappan verkar vara riktigt tillfreds. I kombination med att han pluggar med sin dotter börjar han också lotsa in henne i religiösa tankar och krafter. Han tror att hon har en speciell gåva och kan se och känna sånt som andra inte kan. Samtidigt träffar sonen en flicka som är medlem i Hare Krishna och blir indragen i den rörelsen. Och hustrun hamnar i stora problem när hon börjar tänka för mycket på sin barndom och söka upp gamla platser. Det visar sig så småningom att hon bär på en obehaglig hemlighet.

De religiösa aspekterna i filmen sker samtidigt som de olika stavningstävlingarna pågår. Det gör att det blir lite svårt att urskilja var den egentliga storyn ligger. Regissören verkar inte riktigt kunna bestämma sig för var fokus ska ligga utan kör allting på samma gång. Många scener känns avklippta och övergångarna blir osmidiga.

Även om samtliga huvudfigurer verkar komma till ro med sig själva i slutet så känns inte heller det helt färdigt. Det är för mycket otydligheter och jag förstod först inte att filmen faktiskt var slut. Synd på en idé och ämne som ändå är ganska aktuellt idag – och som nog kunde ha blivit en riktigt intressant historia.

Av Malin Allerman