Barneys många liv – En inte helt sann historia

Barney, ett trist svin

En grym Paul Giamatti räcker tyvärr inte riktigt för att historien om kvinnokarlen Barney ska bli intressant att titta på.

Det är svårt med dramakomedi. “Barneys många liv” kunde blivit en riktigt rolig film. Den kunde också blivit en stark och gripande film. Tyvärr lyckas den aldrig bestämma sig för vilket håll den ska gå åt, och i slutändan blir den en hyfsat tråkig film.

Det vore fel att säga att den är dålig, det är den absolut inte, ändå har jag väldigt svårt att rekommendera någon att se den. Livet är så kort och det finns så otroligt mycket bra, spännande, intressanta, roliga filmer att just den här känns rätt överflödig.

Paul Giamatti är förstås väldigt bra, men han har inte riktigt den där magnetismen, som till exempel Philip Seymour Hoffman som kan lyfta en film helt på egen hand. Och när den undersköna Rosamund Pike ligger halvnaken i sängen och Paul dyker upp i dörren enbart iförd kalsonger ser det direkt parodiskt ut.

Å andra sidan är karaktären Barney svår att göra särskilt spännande; han är ett svin, men inte ett riktigt svin – inte ett sådant där färgstarkt, härligt burleskt (”Vi borde hata honom men det går ju bara inte”) supersvin, även om regissören verkar tro det ibland. Detta gör inte så mycket i början av filmen; varje enskild scen är underhållande även om jag aldrig skrattar högt. Men när alla sidohistorier så småningom försvinner blir jag lämnad ensam med Barney, som jag inte gillar, och då känns det ganska trist och meningslöst.

Filmen bygger på Mordecai Richlers roman med samma titel och handlar om att Barney gifter sig två gånger i rad med ganska odrägliga kvinnor för att sedan (på sitt andra bröllop) möta – och så småningom gifta sig med – sin stora kärlek. Dessutom får vi i filmens inledning reda på att Barney eventuellt är skyldig till ett mord som han aldrig fällts för, men hoppas inte på för mycket av den historien.

Som originaltiteln (”Barney’s Version”) antyder handlar det här om en subjektivt berättad historia där perspektivet hela tiden är Barneys, men detta potentiellt roliga grepp används aldrig riktigt. Det enda verkliga effekten av det är att jag hinner bli väldigt, väldigt trött på denne Barney långt innan eftertexterna börjat rulla.

Av Måns Wide