Arthur och Maltazard

Fartfylld animation

En spindel levererar ett riskorn med ett inristat desperat rop på hjälp. Arthur måste återvända till det magiska pyttelandet och rädda sina vänner minimojerna.

Det här är andra delen i actionregissören Luc Bessons filmtrilogi om Arthur och minimojerna. Till hälften ”en vanlig film” med riktiga skådisar och till hälften tecknat. Det är fartfyllt, snyggt gjort och rätt så underhållande.

Arthur har precis genomgått en rad prov för att försonas med naturen och återknyta banden till djurriket och bland annat delat lya med en björn (att vi människor bör ha större respekt för naturen och djuren är ett tydligt budskap) och ser fram emot att få hälsa på prinsessan Selenia i minimojernas rike.

Men istället dimper riskornet ned och Arthur befarar att det är Selenia som är i fara. Med risk för sitt liv, återvänder han i miniformat och hamnar rakt i coole Max bar (Petter gör den svenska rösten på ett utmärkt sätt). Max guidar honom igenom stan som förr var en håla och lär honom vad cruising innebär – vill du inte bli sedd ska du synas så mycket som möjligt. Här ser vi tjejer med plutande läppar och kjolar som blåser upp och ska man rikta någon kritik så är det väl just det att könsrollerna ska befästas så hiskligt. Kvinnorna är oroliga, nästan hysteriska, eller sexiga och måna om sitt utseende medan männen är handlingskraftiga och tuffa och minsann vet hur man lagar en ugn.

Nåväl, det visar sig att Selenia inte har sänt budskapet. Det är den onde (och ack så fule) skurken Maltazard som har lurat Arthur att komma tillbaka. Och han har en alldeles egen agenda...

Animationerna är välgjorda och dubbningen fungerar bra. Sammantaget är ”Arthur och Maltazard” en trevlig film, tillräckligt spännande för barnen och tillräckligt komisk för att de vuxna inte ska somna.

Av Christina Gaki