Arn – Tempelriddaren

Vacker men tråkig saga

Så har Jan Guillous framgångsrika böcker om korsriddaren Arn Magnusson blivit film. Första delen, Arn – Tempelriddaren, har premiär på juldagen 2007 och andra delen, Riket vid vägens slut, hösten 2008. SF hoppas på miljonintäkter för att täcka svensk filmhistorias dyraste budget, 200 miljoner kronor. Arn är en fiktiv figur, men redan kult och historia i västgötabygder. I filmen blandas fiktion med historiska fakta.

Filmen är vacker och stämningsfull. Hantverket är gott. Scenografi, kostymer och rekvisita är skickligt utförda och genomtänkta. Regin är enkel, men fungerar. Musiken följer dramat bra. Änglakörer, stråkar, trummor rullar konstfärdigt på och förstärker våra känslor. Manuset besparar oss långa monologer och dialogen är enkel. Böckerna har komprimerats. Man har plockat ut och staplat de mest dramatiska scenerna på varandra. Tidsskillnaderna blir därför ojämna. Figurerna växer ju upp, åldras, är i kloster eller utomlands under många år, händelser som nu sveper förbi i rask takt.

En berättarröst inleder och skapar sagostämning. Man får känsla av en filmatiserad Astrid Lindgren-bok, men det är ingen familjefilm. Blodet sprutar och huvuden rullar. Ändå berörs man inte. Skildringen är ytlig och förenklad intill barnslighet. Trots det goda hantverket och dundrande marknadsföring, så känns Arn som en svulstig äventyrsfilm, som man sett massor av på matinéer under sin barndom. Ljudet är starkare och bildformatet större, men innehållet är detsamma. Ingen fördjupad personteckning. Personerna är antingen onda och fula eller goda och vackra. Händelserna är förutsägbara, även om man inte läst böckerna.

Joakim Nätterqvist spelar Arn Magnusson som vuxen och axlar rollen väl som den ärlige, gode hjälten som lider och kämpar. Arns älskade Cecilia spelas av Sofia Helin och är just så vacker, plågad och oskuldsfull som rollen kräver. Filmberättelser kan vinna på att använda okända skådespelare så att kändisskap inte överskuggar dramat. Nu ler man lite när Stellan Skarsgård och Michael Nyqvist gör entré med lösskägg, bistra uppsyner och pressade röster. Bibi Andersson spelar den auktoritära och sadistiska abbedissan, men hennes välbekanta röst och spelvana står i vägen för en annars intressant rollfigur. Sven-Bertil Taube dyker upp och övertygar dock som den politiske ärkebiskopen.

Men det blir ändå tråkigt. Kameran panorerar och tiltar över svenska ängar och skogsdungar eller exotiska ökenlandskap och allt känns till slut som en lyxig resebroschyr. Den ljushyade hjälten rider mot solnedgången efter att ha slaktat de mörka, elaka muslimerna i ett bakhåll. Hemma väntar den blonda, renhjärtade och trofasta Cecilia. Ett melodrama eller en kärleksroman i sin enklare form. Riddarsagans ingredienser finns med. Svarta, mystiska korpar, svallande hästmanar, riddarrustningar, blodiga svärdhugg, betydelsefulla blickar, sköna jungfrur, godhjärtade riddersmän och grymma makthavare. Konflikterna står mellan Folkungaätten och Sverkerätten och i filmens senare delen mellan muslimer och korsriddare, som krigar om makten över den heliga staden Jerusalem.

Filmen känns som en riksangelägenhet. Man har satsat stort och ansvariga vill profilera Sverige som filmland internationellt. Arn ska sälja Sverige och vi får inte svika. Men till syende och sist måste filmen ha en egen bärkraft. Publiken kan man delvis förföra, men köparna går inte manipulera. På den välbesatta pressvisningen försökte en person förgäves ta upp en applåd.


Av Jan-Eje Ferling