Armored

Action utan spänning eller poäng

Laurence Fishburne, Jean Reno och Matt Dillon gör slätstrukna prestationer i en stjärnspäckad men uddlös och förutsägbar action.

“Armored” handlar om ett gäng väktare för värdetransporter som tror sig ha planerat det perfekta rånet. Föga förvånande går något snett och snart vänder de sig mot varandra och jakten på rikedom förbyts till en kamp om överlevnad.

Det allra största problemet med “Armored” är de slarvigt hopskrivna karaktärerna som agerar utifrån starka stereotyper och vars agerande ibland inte alls motiveras. Amaury Nolascos karaktär (Palmer) målas tidigt upp som en före detta kriminell som blivit frälst och idag är kristen. Samtidigt vill han råna värdetransporten och är en av de mest aktivt våldsamma av väktarna. Hans liv tar slut på ett skrattretande sätt och att få ihop hans kristna tro med hans våldsamma och korkade beteende är fullständigt omöjligt.

Den enda karaktären som har någon motivation till att råna värdetransporten är också han som är mest tveksam till det. Hackett (Columbus Short) är en hemkommen krigshjälte som riskerar få sitt hus utmätt och förlora sin lillebror till ett fosterhem. Han är således i stort behov av pengarna som rånet skulle ge. Efter ett ganska tafatt övertalningsförsök av Cochrane (Matt Dillon), men kanske framförallt ett hembesök av socialtjänsten, ger han motvilligt med sig. Hacketts samvete gör sig dock påmint senare och är också den enda känslodynamik som vi bjuds på. Tyvärr blir hans samvete också objektet för filmens minst sagt löjliga sensmoral i filmens förhastade slut.

Regissören Nimród Antal (“Vacancy”) har fått med en uppenbar samhällskritik i skildringen av underbetalda väktare som transporterar miljontals dollar till samma banker som utmäter deras hus. Självklart är det upplagt för försök till rån och idén bakom filmen är faktiskt inte så dum. Rånet är dock sällsynt spänningslöst och därmed förlorar filmen nästan hela poängen. Vi berövas från alla fascinerade detaljer som skulle kunna skildras och lämnas istället med en förutsägbar action utan några spännande vändningar, karaktärer eller ens coola explosioner.

Inte ens Andrzej Sekulas (“Pulp Fiction”, “Reservoir Dogs”) foto är något att skriva hem om. Kvar är bara den tunga musiken, som också är det enda som får godkänt i en film som borde ha gått direkt till dvd.

Av Oscar Krooni