Arga män utan ben

En avstickare bland roadmovies

Två grannar på den belgiska landsbygden. Ben, som pendlar till jobbet, och Gus som är jordbrukare, är inte direkt bästa vänner. När Ben kommer på sin fru med att vara otrogen tar han ut sin ilska på sin granne. Han ger sig ut för att slåss med Gus på en åker. En film som gör livet lite roligare, enligt vår recensent.

Slagsmålet resulterar i att de båda får en jordbruksmaskin över sig. De hamnar på sjukhus och det visar sig att de båda har blivit förlamade från midjan och neråt. Efter varsitt misslyckat självmordsförsök ses de båda igen på en järnvägsperrong, varifrån de ger sig ut på en resa till Finland, för att stämma maskintillverkaren.

Jag kan börja med att säga att denna svartvita, grovkorninga film definitivt inte är något som följer strömmen. Den är enkelt klippt, exempelvis är det ingen musik i filmen.
Den romantiserar definitivt ingenting utan visar att livet minsann går sin gilla gång vare sig någon blir förlamad eller inte. Som när de båda blir hemskjutsade från sjukhuset och ambulanspersonalen stannar för att ta sig en öl; de båda förarna snackar om deras triviala problem som luftkonditioneringen i ambulansen, medan man får se Ben och Gus händer som bara precis når upp till ölglasen på bardisken. Grannarnas båda liv är totalt förändrade men inte ambulansmännens och inte heller resten av världen.

I början av filmen tycker man synd om Ben och Gus, men de visar sig så småningom vara ganska osympatiska. Genom dåligt beteende och nonchalans mot sina medmänniskor tar de på något sätt revansch mot deras olycka och detta för dem närmare varandra.

På sin resa mot Finland utnyttjar de egoistiskt människors godtrohet och generositet för att få det de behöver. Man skrattar samtidigt som man skäms lite å deras vägnar. Som när Ben ser en permobil och snor den från en gammal man. Eller när de stjäl sprit, blir fulla och somnar på stranden och tidvattnet kommer. Jag menar, vem skulle inte hellre ha en eldriven stol än en manuell rullstol? Svart humor helt enkelt.

Denna lilla skumma film rekommenderas varmt bland mediebruset. När jag promenerade på Stockholms gator efter att jag sett den, kändes livet faktiskt lite roligare och färggladare än vanligt.

Av Fredrika Bodemar