Änglar och demoner

Tacka gudarna,
här är sommarens matiné

Fart, fläkt, snaskiga konspirationsteorier och en gastkramande historia. ”Änglar och demoner” är allt vad ”Da Vinci-koden” inte var.

Konspirationsteorier, finns det något roligare? Är månresan en bluff, 9/11 en komplott och fotbolls VM-58 bara ett påhitt? De är alla frågor som håller mig vaken sent, sent på nätterna.
Så ni kan ju gissa hur mycket jag dreglade när en bok som Dan Browns ”Da Vinci-koden” dök upp i butikerna. Filmatiseringen däremot höll inte måttet. Det var dålig casting, oraffinerat berättande, där flera scener ifrån boken saknades, plus att intensiteten i actionscenerna var som bortblåst.

Uppföljaren ”Änglar och demoner” är något helt annat. Regissören Ron Howard har tagit sig i kragen och skärpt sig ordentligt. Han har lyssnat till fansen och dragit upp actionmomenten och intensiteten mer än ett snäpp. Resultatet är en fartfylld och smart thriller med flera spännande konspirationsteorier att fundera kring.

Den eviga kampen religionen vs vetenskapen dras till sin kulmen i och med ”Änglar och Demoner”. Illuminati, en grupp bestående av enbart vetenskapsmän, är en av kyrkans bittra fiender och också en av världens största underjordiska organisationer. Efter påvens tragiska död tar gruppen flera påvekandidater som gisslan och hotar att med hjälp av den destruktiva antimaterian spränga hela Vatikanstaten. Symbolexperten Robert Langdon med assisterande vetenskapskvinnan Vittoria Vetra kommer till undsättning. Det blir en jakt mot klockan där Langdon och Vetra följer ett 400 år gammalt spår av forntida symboler som ska leda dem fram till Illuminati och den tickande bomben/antimaterian.

Förvånansvärt spännande är ”Änglar och demoner”, med flera twistar och oväntade vändningar. Förutom underhållning delger filmen oss flera intressanta resonemang kring religionens och vetenskapens likheter och olikheter. Tom Hanks som Robert Langdon gör en habil insats. Men mest imponerar Evan McGregor som påvens assistent och allas vår Stellan Skarsgård som Vatikanens överhuvud.

Historien, berättad i högt tempo, är något komplicerad men utan att villa bort oss. Ron Howard följer förlagan väl, kanske lite för plikttroget. Det finns inga försök till varken eget tillägg eller större bortklipp. Och på många sätt är jag glad att han anpassat sig så pass till författarens vilja. Vi slipper exempelvis en påtvingad relation Langdon och Vetra emellan. Tacka Gudarna för det. Och tacka Gudarna för Ron Howard och ”Änglar och demoner”, årets hittills bästa sommarmatiné.

Av Petter Stjernstedt