An Education

En utbildning i stil

16-åriga Jenny lever i 1960-talets London. Allt Jenny gör har som syfte att hon ska komma in på Oxford, enligt sin faders höga önskan. Hennes liv förändras när hon möter David, en man dubbelt så gammal som henne.

Manusmakaren och författaren Nick Hornby är tillbaka med en ny film, regisserad av danska Lone Scherfig. Denna gång om en flicka i ett hyperkonservativt Londonhem som får stränga order av far (Alfred Molina) att hon måste plugga latin om hon vill ta sig in på Oxford. Det är helt omöjligt att inte sympatisera med Jenny som gestaltas av den talangfulla Carey Mulligan, trots att hon alltid känns lite för perfekt. Hennes korta skrattattacker är lite för söta, hennes munläder lite för rappt och hennes uppenbarelse lite för lätt att fastna vid.

Det är först när hon blir vän med snuskgubben David (Peter Sarsgaard) och hans polare, som är misstänkt lik vår käre prins, som vi tillåts börja fundera på om Jenny är ansvarig för hennes egna handlingar (eller ohandlingar), eller inte. Filmens själva premiss går ut på att Jenny känner sig instängd tills den mycket äldre Sarsgaard raggar upp henne och visar henne livets "goda" sidor. Jag har inte bara svårt att svälja att Jenny inte skulle ha en aning om att man kan göra annat än att sitta på kammaren och skriva uppsatser, jag har minst lika svårt att tro att hon, beläst som hon är, inte skulle ha några problem alls med den dekadenta borgerligheten som personifieras av Sarsgaard och kompani.

Denna dramakomedi bjuder på miljöer man gärna skulle dö för. Ett (såklart) regnigt London där man fördriver fritiden på ett kafé och sörplar te och röker cigaretter, lite som Molina gör tillsammans med Steve Coogan i "Coffee and Cigarettes", är ett ställe jag skulle trivas i. Att sedan alla karaktärer klär sig utomordentligt gör det ännu lättare att titta på denna film. Men i slutändan är jag ändå osäker på vad denna film har lärt mig om uppväxt eller generationsväxlingar. Dock kan jag uppskatta att filmen handlar om ungdomen i en tid när man inte kunde luta sig mot en särskild ungdomskultur, som man kan göra idag.

Av Stephan Ramstedt