Alien vs. Predator 2

Skräckis ā la 80-talet

Vad som hände i föregångaren kvittar, konceptet kan sammanfattas i en enda mening: En Alien ploppar ut ur magen på en Predator vars rymdskepp kort därefter kraschlandar på jorden – våldsamt splatterkaos utbryter.

Men innan det kör ihop sig rejält måste ju en menlös karaktärshistoria byggas upp kring samhället dit alla b-skådisar med irriterande irrationellt beteende har flyttat. Vi får lida oss igenom hur det stackars pizzabudet åker på stryk och får sina bilnycklar nedkastade i kloaken av ex-flickvännens nye pojkvän och se söta scener från när en kvinnlig soldat kommer hem från Irak-kriget och ger sin dotter en mörkerkikare i present. Sheriffen i småstadsidyllen sköter sina tråkiga vardagssysslor och plötsligt börjar det dyka upp lik till höger och vänster. Den förutsägbara tonårsskräckfilmen från 80-talet är ett faktum och jag glömmer helt bort att det är 2007 filmen är gjord. Döm om min förvåning när det varken är Freddy Kreuger eller Jason Voorhees som härjar i samhället, utan två av rymdskräckfilmens bästa bestar.

Predator och Alien varken hör hemma eller verkar känna sig hemma i den här typen av film. Jag tyckte först att båda saknade någon vidare personlighet, men nu börjar jag inse hur det ligger till. De skämdes helt enkelt över att vara med, och gömde sig i riktigt mörka scener med snabba klipp och vågade knappt visa sig på duken. De ställde nästan bara upp att filma under regniga dagar, och såg även till att attackera kraftverket så att hela samhället blev mörklagt. Ett genialiskt drag för att få chansen att slakta lite intet ont anande obetydliga människor!

I de scener man väl ser dem är rymdvarelserna välgjorda och det droppas slem, föds baby-aliens och blöds frätande syra i vanlig ordning. Men därmed blir det inte heller direkt nyskapande, och de kalla kårarna gallskriker med sin frånvaro på samma sätt som actionscenerna monstren emellan. Filmen verkar mest vara ett PR-trick i reklamkampanjen för tv- och dataspelen, som hittills varit ohyggligt populära.

Det här är något som troligen går hem mycket bättre på dvd-marknaden än på bio och inbitna Alien- och Predator-anhängare kommer att bli besvikna om de nu ändå betalar biljettpris för att se det här tramset. Andra vinner på att inte ens göra sig besväret att ge filmen en chans. Vill man ha slemmig rymdvarelseaction så är det bara att gå och hyra någon av originalfilmerna istället, med Arnold eller Sigourney som uschling-bekämpare. Originalfilmerna har stil och ger värdighet åt rymdvarelserna, något som bröderna Strause här misslyckas med totalt.


Av Mattias Backström