Agora

Skarp religionskritik från Amenábar

Fanatism, hyckleri, hat och allmänt blodbad. Det är Alejandro Amenábars definition av religion. “Agora”, om antikens Alexandria, är snygg och underhållande, men tyngs av ett allt för teatralt skådespel.

Skräck (“The Others”), sci-fi (“Abre los ojos”), melodram (“Gråta med ett leende”) och nu även historiskt drama. Spanjoren Alejandro Amenábar växlar mellan genrer på samma sätt en annan byter strumpor. Han gör det med bravur, de flesta gånger. Undantaget är “Agora”, hans senaste film.

Det är ingen liten uppgift han tar på sig – att skildra hela det antika Alexandrias omvälvande historia från att hedningarna regerar till att kristendomen tar över och därefter judehatet tar vid.

Hypatia (Rachel Weisz) är Alexandrias och Egyptens enda kvinnliga lärare och filosof, som med tiden också blir den förste att lösa gåtan till hur jordens omloppsbana kring solen ser ut. Hypatia älskar vetenskap. Däremot förstår hon sig inte på krig. Vad tjänar det till, frågar hon sig, varför uppmärksamma skillnaderna när vi kan koncentrera oss på likheterna, de gemensamma nämnarna som för oss samman? Vi är ju ändå alla i grund och botten människor. Amenábar är uppenbarligen ateist.

Det syns inte minst i hans personporträtt där de kristna närmast liknar barbarer som plundrar, slåss och förstör allting i sin väg. Fanatism, hyckleri, hat och allmänt blodbad, det är Amenábars definition på religion. Det är ett vågat drag, att ta sig an kristendomens, judarnas och hedningarnas
historia på detta “kontroversiella” och brutala sätt, även om vi alla vet hur pass mycket blod Jesu följeslagare orsakat. Ansatsen uppskattas, även om det blir väl svart och vitt med endimensionella karaktärer och med en tydlig uppdelning i “onda” och “goda” människor.

Kvinnan står i centrum, det vill säga Hypatia, förståndets, vetenskapens och antikrigshandlingarnas Gud. Varför måste alltid Hon representera naturen? Det är en tröttsam, överutnyttjad symbolik vi ser framför oss. Vidare tyngs “Agora” av ett stundtals teatralt skådespel och en ibland övertydlig dialog.

Till trots är “Agora” en underhållande och riktigt maffig filmupplevelse med påkostad och snygg scenografi och garderob. Att få se Alexandria, en av dåtidens största kulturella och sociala centrum, i all sin prakt breda ut sig på filmduken likt ett enormt palats, är en riktig fröjd för ögat. Dessutom, hur ofta ser man en Hollywood-rulle med fokus på en historisk kvinna och där “de goda” är ateister? Som katalysator för debatt och som politiskt medel fungerar “Agora” utmärkt. Men någon filmhistoria lär den knappast skriva.

Av Petter Stjernstedt