Adulthood

Ett riktigt bottennapp

Noel Clark återvänder till Londons gator i uppföljaren till filmen ”Kidulthood”. Möjligtvis Stockholms filmfestivals sämsta film.

Projicera den darwinistiska bilden, där en apa stegvis rätar på ryggen, tappar pälsen och slutligen blir en människa, på näthinnan. Föreställ er nu att bilden inte slutar där, inte heller sittandes vid en dator som någon lustigkurre kom på, utan att den går tillbaka till där den började, på apstadiet. Jag har bett er att göra denna krångliga procedur eftersom det är också något som regissören Noel Clark kommer att be er om när ni ser ”Adulthood”.

Filmen utspelar sig sex år efter dess föregångare, som slutade med att huvudkaraktären Sam blir fängslad efter att ha dödat en människa. Allt detta berättas klart och tydligt via en textruta som säger ”Six years after” och några snabba klipp från mordet.

Karaktärerna i ”Adulthood” är inne i en minst sagt ond cirkel, våld, droger och annan kriminalitet fyller deras vardag. Men det är en omöjlighet att sympatisera med karaktärerna, dels för det löjeväckande skådespelet men också för att filmens karaktärer är så ensidiga att deras personligheter kan summeras till enstaka ord, till exempel arg, ledsen eller glad. Det är bara Sam som blivit klokare och mer mänsklig, vi kan se honom bland annat i rollen som klok, cool, vansinnig och ledsen.

När Sam återvänder till sitt gamla kvarter får han snabbt reda på att någon ska hämnas honom och hans familj för mordet som skedde för sex år sedan. Sam måste nu leta reda på hämnaren för att förhindra att mer blod spills.
Men det är inte bara historien och skådespelet som är patetiskt enfaldigt. Klippningen förtjänar också en kommentar. Noel Clark använder sig ofta av jumpcuts, vilket är något som kanske var coolt på 60-talet, men knappast nu. Clark försöker dölja bildens brist på skönhet genom att klippa bort den så mycket som möjligt.

Filmens halvpacifistiska budskap göms i de glorifierande bilderna på karaktärerna i de mer våldsamma scenerna, som alltid ackompanjeras av vedervärdig hiphop. Men det finns även mindre detaljer som får mig att kikna av skratt, jag tänker på en animerad blodfläck som till och med skulle få George Lucas att misstro datoranimeringens roll i den framtida filmen.

”Adulthood” är en film jag inte ens skulle rekommendera till min värsta fiende.


Av Stephan Ramstedt