Across the universe

Revolution på ytan

I filmen Tecknarens kontrakt gav regissören och manusförfattaren Peter Greenaway liv åt personporträtten i ett antal 1600-talsmålningar, och tillförde därmed djup åt det ytliga. I fallet med Sverigeaktuella Across the Universe är det som att man har gjort tvärtom. Genom att luta sig emot en bra bit nutidshistoria och stora delar av The Beatles sångkatalog, har man sytt ihop en film som på papperet är en förnyelse av musikalgenren. Men resultatet är som skinnet på soppan; ytligt och överflödigt.

Någon gång i mitten av 1960-talet reser Liverpool-sonen Jude (filmens manus bygger alltså på ett gäng Beatlesreferenser) till USA för att hitta sin pappa som han aldrig har träffat. Väl där lär han känna den unga radikala Lucy (i början känns referenserna ganska kul och påhittiga) och flyttar snart in i ett kollektiv av musiker och politiskt aktiva. Där bor bland andra den olyckliga Prudence (efter ett tag undrar man ändå om referenserna är hela grejen, eller om det kommer mer) och Lucys bror Max, som riskerar att kallas in i armén. Tillsammans enas de i sin misstro mot USA:s regering, och dess alltmer kritiserade krig i Vietnam. Hela handlingen fortlöper till tonerna av Beatleslåtar, vilka framförs av filmens karaktärer. Kul, tänker ni kanske.

Men istället för att vara en nyskapande musikal, som filmbolaget utlovar, känns det här mer som en rad halvdana Beatles-covers. Ett fåtal av numren är roliga, men de allra flesta är bara pastischer på det som tidigare har gjorts i musikalgenren. Ganska snart längtar jag hem, så att jag kan få lyssna på originalen av låtarna. Eller så kanske jag ska se en bit av Hair eller West Side Story på dvd. Jag känner att jag behöver påminna mig själv om att Hollywood faktiskt har kunnat göra känsliga och bra musikaler om 60-talet. Men det var länge sedan. Hittills känns 2000-talets Hollywood i helhet alltför konservativt för att våga göra den typen av film som skulle behövas för att förnya musikalgenren. Och det kanske är huvudskälet till att Across the Universe hamnar betydligt närmare High School Musical än jag hoppades på.

Nykomlingen Joe Anderson som Lucys bror Max är trots allt bra, likaså Dana Fuchs som Janis Joplin-klonen Sadie. Och Julie Taymor är inte nödvändigtvis dålig som regissör. Men som manusförfattare (här tillsammans med veteranerna Dick Clement och Ian La Frenais, som tidigare stått bakom underbara rockfilmen Still Crazy) ville hon lite för mycket den här gången. Att på två timmar visa allt som hände under den här turbulenta perioden i USA:s historia, till soundtracket av alla de där Beatleslåtarna hon älskade som ung, känns väl ambitiöst. Det är en sympatisk idé, men resultatet blir krystat. Och då får man tänka på att The Beatles förhållandevis korta karriär ändå följer handlingens tidslinje rätt väl. Vad mycket jobbigare det skulle vara att göra samma film med Rolling Stones-låtar.

Av Fredrik Hultgren