99 F

Reklam mot reklam

Före detta reklamfilmsregissören Jan Kounen har dåligt samvete över sin smutsiga bakgrund. Sonika gör han en film om överkonsumtion och reklam.

Det finns bara två saker här i världen som väcker ett unisont och universellt hat. Reklam och filmers eftertexter. Skillnaden mellan dessa är att folk i regel verkar lämna rummet när det kommer till eftertexter men bara ibland när det kommer till reklamavbrott.
Men vänta lite, vill jag verkligen viga en hel recension åt ämnet eftertexter? Nej, men jag hoppas kunna återknyta till det i slutet av denna text.

USA har ännu inte bett om ursäkt för att de släppte två atombomber över Japan år 1945. Men Jan Kounen verkar vilja be om ursäkt för att han varit en del i den smutsiga reklambranschen. Han går till och med så långt att han dömer sitt alter ego till döden. Alter egot, eller Octave som han heter, är en kokainstinn ”advertiser” som föraktar alla utom han själv. En dag träffar han Sophie som han förälskar sig i och de inleder en relation, men när det visar sig att hon är gravid flyr Octave och lämnar henne ensam.
Historiens grundbalk känner man igen från runt en halv miljard andra filmer. Den frivola, otänkande mannen träffar en söt tjej som får honom att ändra sina grisiga vanor efter att han själv genomgått en mindre kris.

Det är alltså inte själva historien som är det intressanta med ”99 Francs”. Det är istället själva iscensättningen och den miljö som filmen utspelas i som får stå för det intresseväckande.
Tänk er en hundra minuter lång reklamfilm där ingen bild är längre än två sekunder med en ljudbild som kokar över av techno, skrik, Johann Strauß, kvinnostön och annat smått och gott. Det vore dock väldigt orättvist av mig att påstå att se ”99 Francs” är som att se ett reklamfilmsmaraton på hundra minuter, men till viss del känns det faktiskt så. Kounens genomtänkta iscensättning skapar ett fruktansvärt illamående som endast inbitna fans av Kavlis räkostreklam är resistenta mot.

”99 Francs” är en tankeväckande filmprodukt som tillsammans med Erik Gandinis ”Gitmo” utgör ett gott diskussionsunderlägg om vår tids överkonsumtion. Visserligen skulle jag kunna klaga på endimensionella karaktärer eller något liknande. Men att man inte kan känna något annat än rent hat gentemot Octavio uppvägs i slutet av filmen, där Jan Kounen lämnar över allt ansvar till publiken att göra sin egen moraliska bedömning. Dessutom ska Jan Kounen, filmens producent och distributionsbolag ha en stor eloge för att man faktiskt bjuder publiken på två filmer för ett och samma pris. Detta kommer dock många gå miste om (majoriteten av Sveriges etablerade filmkritikerkår har redan missat det) eftersom de lämnar biosalongen innan filmen är slut.

Av Stephan Ramstedt