17 again

En stjärna är född

Zac Efron lever charmigt tonårsliv som 37-åring men i en 17-årings kropp. Roligt, dumt, men helt okej underhållning.

Filmen startar med en prolog, året är 1989. Mike O'Donnell (Zac Efron) är 17 år gammal och skolans stora basketlöfte. Med hungriga talangscouter på läktaren finns proffskarriären inom räckhåll. När Mikes flickvän Scarlett avslöjar att hon väntar barn avbryter Mike matchen. Han väljer att satsa på familjlivet istället. 20 år senare, i nutid, gestaltas Mike av Matthew Perry (Chandler i "Vänner"). Livet har inte riktigt blivit det han önskade. Han har två tonåringar med Scarlett. Skilsmässan är bara en underskrift borta och relationen till barnen är urusel. Genom ett mirakel får Mike bokstavligen chansen att leva om sin ungdom. Han blir 17 år igen, men i nutid. Han får chansen att ompröva sitt 20 år gamla beslut; när han satsade på familjen istället för sin karriär.

”17 again” är en ganska krampaktig historia, humorn likaså. Hela setupen är minst sagt konstruerad. Dessutom är filmen ett skolexempel på amerikanskt filmmoraliserande, efter koder som jag tror de flesta svenskar och européer har svårt att köpa. Likt förbannat sitter jag ändå och myser, och det beror enbart på Zac Efron. Känd för en yngre publik från ”High School Musical” trilogin (kanske en av de tyngre trilogierna i filmhistorien, men likväl en trilogi) kommer han snart även vara känd i äldre kretsar. Zac Efron har nämligen alla förutsättningar att bli en av nästa generations stora stjärnor. Han är en entertainer ut i fingerspetsarna, och får han bara lite bättre sällskap och förutsättningar i nästa film så kan det bli riktigt bra.

För dig som gillar High School-film, är romantiskt lagd och inte utvecklat allergi mot amerikansk moral så är ”17 again” en perfekt popcornrulle. För er andra kan jag bara hoppas att vi får se Zac Efron i en film ur en annan genre riktigt snart!

Av Per Marklund